Taxin stannade utanför universitetet i centrala gamla staden. Luften grå och fuktig. Några promenerade utanför entrén. Tidig förmiddag. Hade rest från Tallinn mycket tidigt på morgonen. Varför var jag här? Hade läst om den vackra staden, dess universitet. Och ett förutbestämt möte med den lokala folkfronten. Redan innan avresan från Stockholm var jag i kontakt någon därifrån.

Satte nu ner foten i en kladdig grå snösörja. Fukten kröp in under byxorna och under kragen. Försökte röra på mig för att hålla värmen. Inte kyligt men fukten tog sig in överallt. Början av december och vintern hade svårt lägga sig. Stod framför den vita nyantika byggnaden. Den svenska, finska, västtyska, sovjetiska, amerikanska och estniska flaggan var hissade bredvid varandra.

Klev in i entréhallen. Marmor, fasadputs och stengolv. Snett till vänster hängde informationsskylt på estniska, ryska och engelska!? Visste redan att de hade en skandinavisk institution här. Försökte fråga mig fram. Promenerade fram och tillbaka tills någon förstod mig. Korridor till vänster. Bred och tung trappa upp. Betongväggar med marmorreliefer. Några av dess klassrum låg på andra våningen. Stor dörr av mörk träfaner. Fönstrets ljus från det stora fönstret lyste upp de ljusa väggarna. Kunde läsa dörrskylten på estniska och svenska. Finns någon här just nu? Vågar jag ...

Knackade. Öppnade sedan försiktigt och tittade in. Röster. En kvinnlig lärare satt med några ungdomar på framdragna stolar i en ring mitt i det stora rummet. Diskussion pågick. Dröjde någon sekund innan alla plötsligt tittade på mig. Kände mig verkligen välkommen när det förstod att jag var från Sverige. Fick komma fram och presentera mig lite kort.

Alla verkade tagna på sängen. En svensk kille som bara stolpar in. Ett land som ännu var ockuperat av rysk militär sedan andra världskriget. När var "någon" här senast? Kände hur alla bara tittade med nyfikna blickar. Några av de kvinnliga studenterna log varmt. Svettades något men vadå, ingen visste egentligen vem jag var så efter det här skulle jag bara försvinna igen för dem, eller …

Lämnade dem, stängde dörren och väntande utanför. Satte mig på en bred tung stenbänk utanför. Dröjde en dryg halvtimme. Trädörren öppnades och alla vänliga studenter släntrade ut. Många leenden. Två av tjejerna som hade tittat in mig extra ville så gärna någon timme visa mig runt i staden. Den ena, som hette Elena, var blond med halvlångt hår hängande ner mot axlarna. Hennes väninna, Milja, mörkhårig och lite blygare.

Kände av pirret när vi tog oss upp till parken bakom universitetet. De turades om att gå vid min sida och prova sin svenska, till en början något tillknäppt men snart flöt det på lite bättre. Hela tiden observerade de mig. Kände bara att jag behövde andas djupt. Plötslig syrebrist. Elena sa något och pekade mot en vackert snidad bro över en väg. Kunde vara byggd i slutet av 1800-talet.

Vi stannade till. Den heter Kärleksbron, påpekade Milja med en glimt i ögat. Lutade mig över räcket för att se mig om. Kände att de ställde sig på varsin sida. När också Elena lutade sig över ”råkade” hon lägga sin hand över min. Hennes tumme gled neråt medan ring- och lillfingret särade på mina. Vände mig om och såg hur Milja lutade sig medan blicken rörde sig neråt. Vad gör du på dagarna, hörde jag hennes röst svagt medan hon fuktade sina läppar.

Fortsatte sedan förbi ett stort f.d. krutmagasin från svensktiden. Idag ombyggt till ett av de populäraste inneställena med dans och en liten restaurang. Med tiden höll de alltmer kvar blicken på mig medan de lyssnade. Lite pirrigt. Så mycket nytt som jag fått uppleva under den här resan och så, började även min blick kolla av dem. Miljas mjuka axlar. Elenas midja och halvt dolda nacke. Ojdå, även de verkade uppfatta spänningen i luften. Leende och, kanske jag bara fantiserade, en allt varmare röst. Rörde oss sakta ner mot floden Emajögi innan vi sa adjö utanför universitetet.

Elena lutade sig fram och gav mig en lätt kyss på kinden. Hennes varma fingrar nuddade min nacke. Ville bara kyssa dem men … stannade där. Vågade ändå mer än tidigare i mitt liv. Även jämfört med början av resan i Tallinn. När jag vände mig om drog Elena mig till sig och plötsligt kysste vi varandra lidelsefullt. Vad hände? Kände att mitt gamla tillknäppta liv bara försvann i en avlägsen dimma. Kan förstå en viss anspänning från deras sida. Livet här och nu var ännu svårt. Kontrollerat av både myndigheter och föräldrar. Men att, särskilt Elena, skulle hänge sig så pass ...var jag inte alls beredd på.

Efter att vi skiljts åt gick jag runt en stund medan det hade börjat smådugga. Tänkte hela tiden bara på henne som jag aldrig mer skulle träffa. Stannade till vid Ülikooli 17 mittemot Universitetet och en dörr på andra våningen. Hade ett avtalat möte med den lokala folkfronten. Släpptes in av min kontaktperson Mart. Vi hade redan haft ett samtal via knastrig telefonlinje från Stockholm. Dämpad gul belysning i rummet. Aktivitet pågick i det närliggande rummet. Väntan låg som en filt i lokalerna. Estniska motiv på väggarna, några pamfletter för folkfronten och en väggmatta längs ena långväggen.

Efter mötet skulle jag resa tillbaka till Tallinn. Tog Mart i handen och lämnade lokalen. Vad hände med honom senare? Och Elena ...