Hon bär ej de vingar av smältande vax,
som Ikaros fällde i flykten.
En svala hon klipper som skräddarens sax
sin flygfärd från fjärran Egypten.
Hon dyker mot marken, hon stiger mot skyn,
mot kyrktornens klockor, mot skogarnas bryn
och tänker om flugan: "Gott! Knyck den!"

En svala hon sväljer allt gott hon kan nå
i vindlande rutten och svängen.
Hon avverkar jaktmarken högt i det blå
likt kalven som betar på ängen
och när hon har slutat sin vilda seglats,
så landar hon trygg under takskäggets plats
i skuggan av rännornas hängen.

En svala är sommarens interpunktion,
som kommatecknen i skriften
med skriet i luften som interjektion
och utropstecken i driften.
Hon rusar allt oftast som reaplan,
men vilar emellanåt mest hela dan
som bilden av levnadens skiften.