Fukten känns genom skorna. Vädret hemma i Stockholm vid avresan var torrare. Snö ligger mjuk över trottoarer och övergångsställen. Eller så är jag snål som vanligt. Passerar gränspostering in mot gamla staden, Vanalinn. Något händer i ögonvrån, vid parkeringen. Osäker hur jag ska uppträda. Skyndar bort. Ryska soldater. Överallt. Ockupationstrupper. Ständigt närvarande sedan slutet av andra världskriget. Ingen ler. Inte ens mot varandra. Ser mig försiktigt omkring. Hemskt instängt hemma som liten. Observerade hela tiden pappa om jag gjorde rätt. Vad kunde hända? Sedan sista åren i hemstaden. Passiv till gränsen av tafatthet. Trots flytten till storstaden Stockholm, året innan resan över, tog jag inga som helst risker … och nu halkar jag till här i snömodden.

Fredagseftermiddag. Solen låg nästan i zenit och värmde behagligt snömodden som sakta rann bort. Kom till Viruplatsen med en av de små ”small-dogs”, minibussar som trafikerade mellan centrala Tallinn och dess förstäder. Idag ska jag besöka det stora varuhuset "Kaubamaja". Ville bara se. Förstod innan jag gick upp för entrétrappan att det inte fanns något för mig, knappt för någon. December 1989. Landet på väg att öppna sig, eller så kan haspen slås igen lika brutalt som Berlinmuren föll månaden innan.

Året därpå skulle sovjetisk militär försöka inta Tevetornet utanför Tallinn och väntades storma parlamentet på Domberget. Motståndsmän hade blockerat uppfarterna med betongblock. Ingen visste nu något, fast det går att förstå det gryende hoppet jag kände av hemma hos Jaans familj. Såg militärpatrullen vid Viru hotell när vi steg av bussen. Soldater på permission strosade slött förbi varuhuset. Cigaretter i mungipan. Händer i fickorna. Mössa på sned. Skulle de blåsa av för en vindpust? Några kommer också ut. Tillsammans med några yngre kvinnor. Klädda som våra i slutet av 60-talet.

Svårt ta sig förbi utanför en av utgångarna. Snömodd. Mest medelålders och äldre kvinnor köar för någonting uppenbart eftertraktat därinne. Vad kan det vara? Allt är ju ransonerat. Ingen verkar se mig släntra in och uppför längs trapporna. Liten gumma på en liten pall. Bordet framför belamrat av flera par stövlar i en och samma modell och färg. Blekbeige. Hårt gummi verkar det som. Därför står de upp så rakt, par efter par.

På golvet bredvid, gråa kartonger, förmodligen ännu fler stövlar liknade de på bordet. En äldre- eller medelålders kvinna, bär upptill en brungrön kappa med stora knappar och därunder en kofta. Nertill har man en knähög kjol, som man nog försöker matcha med kappan. Början av 60-talet, hemma som liten. Som en journalfilm för mig, fast i verkligheten. Här i Tallinn.

För att klara vintern, har man under kjolen ett par stickade strumpbyxor – alltför påbyltat och skrikit ut. Verkar knappt tal om att medelålders kvinnor ska bära byxor. Ser inte många så. På varuhusets dockor, ja, men säkert bara vid finare tillfällen. Som några få jag möter på gatan. På fötterna har man tjocka kängor och för att skydda huvudet, en sjal. De enda flickorna som inte ser ut att bära sjal är spädbarnen. Den medelålders mannen, har en tjock rock eller om man vill vara lite "inne", en täckjacka. Ser märkligt ut. När jag var yngre hade tonåringar den, det var liksom mode då. Männens byxor är antingen av gabardin eller manchester. En och annan ”modemedveten” ung man, har lyckats få tag på ett par utsvängda jeans. Lustigt! Samtidigt som de många år senare åter skulle bli mode i Sverige, så försvann de helt från Estland.

Kontrasten? Vid varuhusets östra ingång, längs Tartu mantee, ligger tidigare en dollarbutik dit bara västerlänningar och eliten i samhället, enligt min vän Jaan, kan komma in till. Ligger i en fastighet som långt senare kom att rivas för en större parkeringsplats. Redan på avstånd ser jag en folksamling. En trappa upp, vid ingången, står en ring med riktigt maffiga biffar. Säkerhetsvakter. Utkastare skulle vi uppfattade det utanför en krog i Stockholm. Närmar mig sakta på andra sidan gatan. Ser rätt hotfullt ut. Några släpps ut. Tar mig över med Jaan, baptistpastor från en församling strax utanför staden. Han bestämmer sig för att stanna på behörigt avstånd. Själv tar jag några steg fram.

Räcker den till mig och visar med handen att jag kan gå in. Verkar som bara ett mindre antal kunder får vara i butiken. Av säkerhetsskäl? På en annars deprimerande gråsliten gata. Ryssar. Som maffia där ester inte är tillförlitliga. Vältränade. Saknar bara de mörka glasögonen. Får visa passet för att komma in. Som en biljett till en galapremiär, fast utan välkomstdrink och tilltugg. Klädseln är inte viktig. Utom på vakterna förstås. Som en fastkedjad attachéväska höll de hårt i fåtalet korgar. Rysk-engelsk reklam överallt. Ingen estniska. Behövs inte, vanliga estländare är inte välkomna. Finns möjligheter att handla fin mat, de bästa chokladen och olika lyxprylar. Står snart ute i friska luften. Med en estnisk chokladkaka i handen. Inte intresserad av det andra. Behövde egentligen inte gå in där, ville bara få uppleva känslan. Kostade inte mycket från min bunt ryska rubel.