Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Del 7 av mitt första besök i Tallinn vintern 1989


Ockuperad stad

Fukten känns genom skorna. Vädret hemma i Stockholm vid avresan var torrare. Snö ligger mjuk över trottoarer och övergångsställen. Eller så är jag snål som vanligt. Känner en nyfiken blick. Fortfarande känner jag att min engelska kunde vara bättre när jag är utomlands. Promenerar under tystnad längs Pärnu gatan, förbi gamla postkontoret i sovjetisk stil. Jaan verkar ha många frågor. Är tyst.

Ser osäkerhet i hans ögonrörelse. Stelt. ”Främmande i sin egen stad”. Enda person jag känner hyggligt väl under första resa till landet. Korsar gatan. Tar oss över centraltorgen Viru Väljak. Tidig decemberförmiddag 1989. Känner pulsen stiger. Blir tillsagt att inte stirra för mycket. Några månader innan vaknade människors medvetande och längtan efter frihet.

Passerar en gränspostering in mot gamla staden, Vanalinn. Ser i ögonvrån något som händer vid parkeringen. Osäker hur jag ska uppträda. Ryska soldater. Överallt. Ockupationstrupper. Ständigt närvarande sedan slutet av andra världskriget. Ingen vi möter ler. Inte ens mot varandra. Ser mig försiktigt omkring. Hemskt instängt hemma som liten. Observerade hela tiden pappa om jag gjorde rätt. Vad kunde hända? Sedan sista åren i hemstaden. Passiv till gränsen av tafatthet. Trots flytten till storstaden Stockholm, året innan resan över, tog jag inga som helst risker … och nu är jag här!

Halkar till något. Blöt snöslask som sörja över gamla stadens kullerbelagda gator. Nu börjar Jaan äntligen småprata lite. Vem är egentligen osäkrast? Frågar lite försiktigt om mataffärerna i Stockholm. Märkliga frågor kan man tycka, som finns det alltid kött i diskarna, behöver man stå i kö och om det är dyrt. Hm, ja man står förstås i kö till kassan. ”Jag menar till köttdisken, bröddisken och …” Förstår att de vet lika lite om hur vi har det som vi vet om deras liv här. Stannar till vid korsningen mellan Piik jalg (Långgatan) och Pagari 2 (Bagaregatan).

Jaha, vad händer nu? Tittar upp mot den gamla stadsmuren. Berättar tyst om ett hus längre bort med gul puts. Den fruktade sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGBs högkvarter. Tomt utanför, förutom några militärpoliser. Går sedan tillbaka längs gatan och beskriver ett annat med ljusgrå puts. Många äldre undvek länge platsen. Förekom jättelika massdeportationer till Sibirien mitt under andra världskriget som sedan fortsatte ända i mitten på 50-talet. Senare i slutet av 2010-talet skulle jag besöka platsen och ett museum som man öppnat i de gamla arrestlokalerna.

Kan nog ha sett märkligt ut efteråt när vi återigen vänder tillbaka. Nu varken sovjetiska soldater eller någon som gör Jaan nervös. Stannar till vid uppfarten till övre staden Domberget. Ett litet smalt, något oansenligt, torn. Genom dess fot ser jag en smal gata. Piik Jalg, ”den långa”. En av vägarna upp till den del av staden där de styrande bodde från medeltiden. Följer Jaan, som ibland ta hjälp av handen mot muren, promenerar upp mot Toompea, som det heter på estniska. Hala ojämna kullerstenar.

Passerar en rätt gammal delvis insnöad rysktillverkad bil. Töväder, både av luftfuktigheten ”och den politiska stämningen i landet”. Bara att jag kan gå här bredvid min vän utan att bli förföljd eller upptryckt mot en väg för att frågas ut. Skulle få vara med om detta många år senare i den iranska staden Tabriz. Längre upp i backkrönet domineras torget av Ryska katolska Newskij-katedralens torn. Mitt emot, i bakgrunden till det estniska parlamentet, reser sig landets nationalsymbol, tornet Piik Hermann (Långe Hermann), med ”nationens” flagga vajande på toppen. Samtidigt syntes ännu sovjetestniska flaggan över parlamentet, sida vid sida med det fria Estlands. Trots allt en spännande tid.




Prosa (Kortnovell) av Arne Björn Fredriksson
Läst 106 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-07-29 20:41



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Väntan förväntan…
2021-07-31
  > Nästa text
< Föregående

Arne Björn Fredriksson
Arne Björn Fredriksson