Jag minns dina händer
Dina mjuka, snälla händer

Två bilder av dig
Fast du hette Evert
kallades du Pelle, farfar Pelle

Den första bilden:

Jag sitter i ditt knä och du läser
ur en bok för mig

Den andra bilden:

Dina fingrar som trummar
mot skrivbordskanten

Haderittan satt på taket
Haderittan ramla ner
Haderittan slog ihjäl sig
Haderittan finns ej mer

Du var skräddare och arbetade på PUB

Jag kommer tydligt ihåg den där kvällen
när ditt liv tog slut

Du och farmor hade suttit barnvakt
åt mig och min bror
Det var vinter och kvällen mörk
Den första snön hade fallit
En granne ringde på dörren och mamma
åkte till sjukhuset
Jag minns att grannen, en stor kraftig karl
stannade kvar hos oss
medan mamma var borta
Senare på kvällen ringde telefonen
den som fanns i matrummet, alldeles vid fönstret
Grannen svarade
Jag och min bror stod där, ville väl veta vad som hänt
Han kallade oss för långkalsongsnissar
eller något liknande

Du hade fått en hjärtattack
Du dog på sjukhuset eller om det var
redan i ambulansen
Jag vet inte

Farmor Edith bodde hos oss
under en period
efter det som hänt
Hon bodde under trappan
ner till källaren
Det var liksom som ett rum där

Jag tänker ibland på den där pojken
jag var, med hela livet framför sig
Längtar intensivt efter honom

Jag tänker på mörkret
som blev en del av mitt liv
Ett annat mörker än det den där vinterkvällen
när ditt liv tog slut

Haderittan kom till himlen
Haderittan träffa gud
Haderittan blev en ängel
Och nu är visan slut