Ett vädjande förlåt var det enda han kunde få ur sig innan han vände sig om så att det sista minnet av honom skulle vara hans ryggtavla. Ryggtavlan som jag hade räknat leverfläckarna på oräkneliga gånger. Första gången räknade jag till 11 stycken och den omedvetet sista gången räknade jag till 14 stycken. Under vår tid tillsammans hade han fått ytterligare tre leverfläckar på sin rygg. Jag kunde inte hjälpa mig själv med att tänka mig hur många till han skulle få tills han träffar nästa tjej i ledet. Hur många han skulle ha ifall vi om 20 år skulle stöta på varandra igen och i vår tystnad spendera en natt ihop. Jag räknade tårarna som föll nerför mina kinder. När jag kom till 14 så började jag om på ett igen.