Morgonsolen lyste upp hans fjun i pannan och tog mig till en sommaräng av smörblommor. Vitt ljusa med en underton av värme. Osynliga förutom i det rätta ljuset och den rätta vinkeln, underifrån med huvudet mot hans bröst.

Hans mörka långa fransar omfamnade ögonen så mjukt som en mamma omfamnar sin nyfödde. Spräckligt mossgröna. Pånyttfödda och öppna på vid gavel varje gång han pratade om något han höll hårt i sitt hjärta, om än svårtolkade och döljande så mycket förgånget liv.

Hans öron. Alltid lyssnande, hörande, avvaktande på mina ord. Genom dem synade han min fasad. Genom dem kände jag mig omhändertagen och trygg. Även ett ultimat ställe för sexuellt upphetsande.

Medan jag tittade på honom, följde varenda kontur, hårstrå och leverfläck som prydde hans vackra ansikte tittade han och log mot mig. Ett leende som fick mig att känna mig omtyckt. Ett leende som på även de gråaste av dagar tog mig tillbaka till sommarängen av smörblommor. Det leendet som gjorde mig pirrig från första gången jag såg det och för varje gång sedan dess.