Höst, du behövs för de mollmörka tonerna
och för de tunga daktylernas klampor.
Höst, du ger tid för de dystra visionerna
och för de trista trokéernas trampor.

Höst, du spondé i de fallande takterna,
kom du med cesur och tvekans peoner!
Kör nu ett tig i de lallande makterna,
jambs, anapests optimistepigoner!

Höst, du är orgeln för mollmelodierna
och dystopiernas gråtande sånger.
Ge oss av mörkret och melankolierna,
som vi behöver för klagan och ånger!