Rosorna pekar mot lillfönstret in
Örtagårdsspirorna lever
lysande granna som guld någonsin
där trädgårdsmästaren gräver
Vägarna korsas i erornas krök
Nutid och dåtid förenas
famnar varandra som jord gör med lök
Dofterna blandas och enas

Där blir ett kaffe med dopp till ett rus
smakerna viskar i örat
Nu har du kommit till lyckornas hus
Baket, allt gott till det görat!
Stunden blir kort, men den sätter sitt spår
vet att den länge skall kännas
kanske så långt som i trettio år
eller den tid som dig ämnas

Pulsen slår som en gonggong
någonting lockar, och se, inom kort
åter är du på språng, språng
och svinner du långt, långt bort

Kartan har visat just hur du skall gå
ändå den stundom dig narrar
för där du tänkt en grusstig så grå
genom en tallskog som barrar
finner du kokor av lera och sten
slängda i jordiga åsar
Vilset, med smala och solgula ben,
vankar där traktens måsar

Avstånd bedrar, ja, det visste du nog
stigen förvisst existerar
svalkande skuggad och fräsch i sin skog
där goda själar passerar
Letandes efter det orördas kant
offrar du gärna din sälta
vandrar så tyst över nyfunnen brant
jublar åt var liten välta

Markens väldoft dig leder
drar i ditt sinne, med vilja så klar
I dess våld du beträder
en värld kanske underbar

Sedan, till sjöarna anländer du
skakar ditt huvud i leda
Stranden som skulle ha bländat dig nu
står inte längre att freda
Vidare går du och hoppas på mer
hittar så ron i det vilda
stannar förundrad av vyn som du ser,
fångas av suset milda

Hälsar på sjöbarnen gör bara den
som inte fruktar för Näcken
eller för Rået, och är vattnets vän
valsar i böljornas bäcken
Abborrar visar upp simkonsten sin
väjer för spirande blomma
Rosorna pekar mot lillfönstret in
salarna sover tomma

Skulle du inte veta
vart dina fötter dig småningom för
eller din stig kunna mäta
som andra sin färdväg gör

Skogen pockar ditt öra
säger att du är en del av er två
Skulle du intet höra
när tallarna ropar så.



5/8 2021