Han har inga tidsbegrepp och han har ingen motorik,
när han vaknar med ett skrik,
i ett rum utav panik.
Han har usel andedräkt och han har usel kondition,
när han hamras med en ton
utav vrång kontemplation,
och då inser han att varje ”dagen efter” är sig lik.

*

Han får inte fram ett ljud och han får inte fram ett ord.
Trots hans mun med sprit är smord
verkar stämman som förgjord.
Utan täcke, utan filt och utan kraft uti sin röst
söker han en skamsen tröst
mellan sängkamratens bröst,
men den flickan är ej hon som finns på kortet vid hans bord.

*

Han har blott ett enda mål och han har blott en ambition;
att med ännu en ranson
jaga bort sin situation.
Varje steg det är ett berg och varje klockslag är en törn,
och den forntida charmörn
sänds av Ågren till ett hörn,
där han ensam kan begabba sin patetiska person.

*

Nu i rusets sista suck och nu i bakfyllans ingress
finner oron hans adress,
men han ljuger bort sin stress.
Nu när huvudvärken växt och nu när yrseln börjat gro
lurar han sig själv att tro,
[för att vagga sig till ro],
att en ångestdag är bättre än två dygn utav tristess.

***