Nu börjar årets långa promenader
på stadens gator, kajer, däck och torg.
Jag går i parker och på esplanader,

de stråk jag alltid gått i Helsingborg.
Fotgängare den möjligheten gillar,
att få flanera fritt i sol och sorg.

Novembers himmel, fri från fågeldrillar
och mestadels ett lågt och grånat tak
ger just det lugn, som hjärtats oro stillar,

den mulenhet för tankens sakta mak,
som sällan styrs av skilda environger.
Fast träd och bilar skiljer sig i sak,

går tanken annorstädes många gånger
och utan att bli störd av stans trafik.
Min tanke gnolar mest på inre sånger

och inte stadens yttre tut och skrik.
Emellertid, jag observerar husen
och människorna på min promenad,

jag ser på träden, stenarna och ljusen,
som del av möblemanget i min stad,
men tanken brukar stanna, liksom frusen

i någon formulering i en diktrad.
Jag sammanfattar dagens odyssé
och återger terzinerna sin vikt, glad

att promenaden var en dikts idé!