Jag drejar mina dikter likadant.
Jag upprepar den vanligaste formen.
Särskilt sonetten med den stränga normen
har gjort mitt drejande till lätt och vant.

Jag formar ordens massa i en klump
och börjar trampa runt min skrivarskiva.
Jag undrar alltid vad det månde bliva.
Finns det en mening eller endast slump?

Men andra ser min dikt som låst och sluten
och smått fixerad i sin bundna stil,
stereotyp och alltför blek om truten

och stelnad i en form med låst profil.
Dock, jag står stadig, ingalunda bruten.
Jag tar kritiken med ett roat smil.