Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fjärde delen av en samling sammanhängande, korta berättelser.


Doggie 1

Vi skulle aldrig ha lämnat Indien. Hade vi stannat hade inget av det här hänt… Jag strök omkring i vad som fanns kvar av mina syskons rum. Förkolnade leksaker och nersmälta metallsängar. Om jag slöt ögonen kunde jag fortfarande höra deras skratt. Skratten övergick till plågade skrik och jag öppnade ögonen för att inte kräkas. Ett tjockt lager aska täckte golvet och färgade mina skor svarta. Lukten av rök hängde tung i luften trots att det redan gått en vecka. Jag lämnade det vägglösa rummet och sjönk ner på stentrappan som en gång lett upp till ytterdörren. Vinden ven genom det svartbrända skelettet av trä bakom mig. Jag begravde ansiktet i mina sotiga händer, ignorerade askan som sved i mina tårfyllda ögon. Jag varnade dem alltid.
Blås alltid ut ljusen, lita inte på att mamma och pappa ska göra det åt er.
Våra föräldrar jobbade hårt, kom hem sent. Det var upp till mig att se till att mina bröder och systrar åt ordentligt och gick till skolan och inte ställde till trubbel. Det var upp till mig att skydda dem. Skuldkänslorna brände ett hål genom magen på mig. Varför hade jag inte tittat till dem innan jag gått och lagt mig? Jag borde ha tittat till dem. Jag borde ha vetat. Jag borde ha förstått. Jag knöt händerna och pressade dem mot mina ögon. Det här var mitt fel. Varför hade jag överlevt?
Jag borde ha dött med dem.
Jag tittade villrådigt upp i himlen och kände hur tårarna grävde kanaler i sotet på mina kinder. Det var så socialarbetaren fann mig, precis som hon hade funnit mig varenda dag sedan olyckan.
”Dina fosterföräldrar ringde mig”, sade kvinnan vars namn jag aldrig brytt mig om att lägga på minnet. ”De har börjat tröttna på dina ständiga utflykter. De har bett mig att hitta ett nytt hem åt dig.”
Jag lyssnade med ett halvt öra på vad hon sade. Jag ville inte behöva flytta, men bara för att fosterhemmet låg så nära mitt gamla hus. Jag gillade inte mina fosterföräldrar. De ville klippa mitt axellånga hår och lät mig inte komma och gå som jag ville. Framför allt älskade de mig inte. De lät mig bara bo där för att de fick betalt. De var inte en riktig familj.
”Lyssnar du på mig? Jag förstår att du saknar din familj, men de är borta. Du måste börja tänka på dig själv nu”, sade socialarbetaren och suckade frustrerat. ”Titta på dig, du är täckt med sot. Det är inte billigt för dina fosterföräldrar att tvätta dig varje dag, vet du. Kom nu.”
Hon tog min svarta hand och drog upp mig. Jag ödslade ingen kraft på att göra motstånd. Allt som fanns kvar av mitt gamla liv var resterna av huset. Hon kunde släpa tillbaka mig till fosterhemmet så många gånger hon ville och skicka iväg mig så långt bort att det skulle ta dagar för mig att komma tillbaka, men så länge jag inte hittade ett riktigt hem skulle jag ändå alltid återvända hit.

Nästa dag satt jag som vanligt på trappan och såg folk gå förbi. Ingen brydde sig om den sotfläckade pojken eller huset som en gång varit bebott av deras grannar. Jag saknade min by i Indien, där alla kände varandra och ingen lämnades utanför. Människorna i England var så kalla. De var så upptagna med sina egna liv att de inte hade tid för någon annan. Min pappa hade varit annorlunda. Han hade träffat min mamma tack vare sitt jobb och blivit förälskad i hennes varma leende. När Storbritannien bestämde sig för att avsluta sitt styre över Indien valde han att stanna med henne. I tio år bodde de i hennes by där de fick mig och tre av mina syskon. Vi fick alla hennes mörka skinn, men bara jag fick min pappas bruna hår. Vi hade ett bra liv, fyllt av glädje och kärlek. Sedan hade han erbjudits ett nytt jobb i sitt hemland. Min mamma ville inte skiljas från honom, utan tog alla sina barn och följde med honom till England. Ett år senare föddes min yngsta syster. Hon var bara två när branden bröt ut. Jag var äldst, därför hade jag tjatat på mina föräldrar om att jag ville ha ett eget rum. Bara därför hade mina föräldrar sovit hos mina syskon den natten. Bara därför hade jag glömt att blåsa ut ljuset i deras rum. Bara därför hade jag överlevt. Jag pillade på bandaget som stack ut under mina jackärmar. Jag hade alltid varit otursförföljd. I byn sade de att det var en förbannelse som hade lagts över mig när jag föddes. Jag var ofta sjuk, skadade mig alltid och råkade ständigt ut för olyckor. Kanske var det därför jag inte hade dött med de andra. Bara ännu ett fall av otur. Jag drog upp huvan på min jacka när jag plötsligt fick en känsla av att vara iakttagen. Jag såg mig omkring på gatan och lade märke till en flicka som tittade på mig från andra sidan vägen. Hon hade lika svart hår som flickorna i Inden och ännu svartare ögon. Men det var snälla ögon, fulla med ljus och värme. Jag mötte hennes blick för en sekund och då började hon gå mot mig. Jag tittade bort. Vad ville hon mig? Hon såg inte ut som någon i min klass och ingen i sitt rätta sinne skulle närma sig en smutsig främling utan anledning. Så vad var det? Skulle hon råna mig? Nej, vem som helst kunde se att jag inte hade några pengar. Skulle hon klå upp mig? Vissa barn tyckte inte om att jag såg annorlunda ut. Fast hon såg rätt tanig ut, kanske skulle hon bara prata? Ja, så var det nog. Flickorna i klassen slog mig aldrig, men de var precis lika elaka som pojkarna. Jag samlade mod inför hennes ord genom att minnas vad mina föräldrar alltid sagt. Bara en fegis slåss när han inte måste. Våld är aldrig en lösning. Hon var bara några meter ifrån mig nu. Jag började tänka ut min strategi när hon plötsligt tog upp något ur fickan och slängde det mot mig. En sten? Kastade hon sten på mig? Jag höll upp händerna till försvar, men föremålet flög emellan mina händer och träffade mig hårt i ansiktet.
”Åh gud, förlåt mig!” utbrast flickan och slog händerna för munnen. ”Jag menade inte att skada dig, jag försökte bara… jag siktade på ditt knä!”
Jag nöp med fingrarna över min blödande näsa och stirrade omtumlat ner på saken som hade träffat mig. Det var ett äpple. Jag blinkade förvånat. Inte en sten?
”Jag lovar, det var verkligen inte meningen. Jag tänkte att du kanske var hungrig, men… men jag borde ha gett dig det, inte kastat det. Jag är så ledsen, gör det ont? Behöver du en näsduk?” svamlade flickan och såg uppriktigt orolig ut. Jag skakade på huvudet och torkade mig om näsan med jackärmen. Den var ändå redan smutsig.
”D-det är okej, ja-jag borde ha varit mer uppmärksam... Jag är okej”, ljög jag och plockade upp äpplet från marken. Det hade blivit sotit av askan, men jag torkade lätt av det. Det var sant att jag var hungrig.
”Är du säker? Jag är verkligen ledsen…”, sade flickan och borstade av ett av trappstegen innan hon satte sig bredvid mig.
Jag nickade lugnande och tog ett bett av äpplet. Det var ljuvligt saftigt och sött. Jag sneglade på flickan mellan tuggorna. Hon såg ut att vilja säga något, ständigt öppnande och stängande sin mun. Det gjorde mig nervös, så jag bestämde mig för att bryta tystnaden.
”Um… jag heter Ravi. Vad heter du?”
”Raccoon…”, sade flickan tyst.
”Raccoon?” upprepade jag med en blinkning, inte riktigt säker på att jag hade hört rätt.
Raccoon nickade.
Det var ett konstigt namn, tänkte jag. Hon kanske också var utländsk? Hon pratade inte riktigt som resten av engelsmännen jag träffat. Jag fokuserade blicken på hennes svarta skor och snurrade äpplet i händerna.
”Uh… varför… varför är du här Raccoon? J-jag menar, tack för äpplet, men varför jag? Det finns säkert andra som hade behövt det mer än jag.”
Det var som om jag vridit på en kran. Orden började forsa ur munnen på henne. Först var det bara svammel, något om att hon skickats av en fågel för att prata med mig och att hon fått min gamla adress från en lapp, men efter att tag insåg jag att det var en saga. En berättelse om ett magiskt land med barn som hade svansar och en ledare som inte alls var en fågel, utan bara kallades för ett fågelnamn. Det var trevligt att lyssna på och hon berättade med sådan inlevelse att jag kunde se det hela framför mig. Det lät som en bra plats. Kanske var hon galen, kanske ville hon bara att någon skulle lyssna på hennes historia, men jag var glad ändå. Det var första gången sedan min familj dog som någon faktiskt brydde sig om min åsikt. När hon var färdig tittade hon på mig med förväntan och rödblommiga kinder.
”Den var bra, du borde bli författare”, sade jag uppriktigt och gav henne en liten applåd. Raccoon sänkte blicken och jag fick en känsla av att jag hade sagt något fel.
”Förlåt, skulle jag ha sagt något annat?” frågade jag.
”Det är ingen saga. Allt jag har sagt är sant. Vi vill verkligen att du bor med oss”, sade Raccoon och spände blicken i mig. Jag skrattade nervöst.
”Haha, med dig och den här Magpie, menar du?”
”Och Fox”, sade hon och jag märkte att hon började bli frustrerad.
Jag kliade mig i nacken och såg mig omkring efter en flyktväg i värsta fall. Hon verkade verkligheten tro på det hon sade.
”Det låter jättetrevligt och så, men också omöjligt. Ta inte illa upp, jag hade älskat att träffa den här Magpie och se vilket djur min själ är, men det går inte… Det är inte möjligt”, sade jag så vänligt jag kunde.
”Aha, jag förstår”, sade Raccoon, reste sig upp och borstade bort sotet från klänningen. Lättad över att hon förstod, gjorde jag en ansats att också ställa mig upp, men trillade tillbaka på trappan när hon plötsligt snurrade runt och sade:
”Jag kan ta dig till Magpie.”
Jag tappade hakan. Hade hon inte hört något av det jag sade?
”Men—”, började jag, men hon avbröt mig.
”Du sade att du ville träffa honom. Om du träffar honom och han bevisar för dig att det jag sagt är sant, stannar du då?” sade hon hoppfullt. Jag tog mig för pannan. Jag hade sagt det. Jag skulle just svara henne att även om det var sant, så skulle jag aldrig bara kunna rymma från alltihop när jag plötsligt skymtade en ovälkommen figur i ögonvrån. Det var socialarbetaren och hon såg inte glad ut.
”Ravi! Din nya fosterfar har väntat på dig i över en timme!”
Jag for upp på fötter. Inte en chans att jag skulle flytta till ännu en känslokall vuxen långt borta från allt jag kände till. Då följde jag hellre med galenpannan.
”Okej, ta mig till Magpie, men gör det fort!” sade jag till Raccoon och hon följde min blick till socialarbetaren och nickade kort.
”Följ efter mig!” ropade hon, redan springande åt motsatta hållet. Jag följde efter med en sista blick på huset och en tyst bön om förlåtelse för att jag övergav mitt hem. På en av de förkolnade bjälkarna satt en skata och tittade på mig med blänkande ögon, sedan rundade vi ett hörn och allt försvann.

Det visade sig vara långt till hennes påhittade land. Längre än jag hade rest sedan jag lämnade Indien. Vi åkte buss och tåg och till slut en cykel. Raccoon kunde inte cykla, så jag var tvungen att ta oss sista biten av vägen. Min otur gjorde att vi föll omkull några gånger och jag fick ett par nya skrapsår medan Raccoon klarade sig undan utan en skråma. Under hela resan försökte hon övertyga mig om att allt hon sagt på stentrappan var sant. Jag trodde henne fortfarande inte och hade en stund funderat på att smita, trots mitt löfte. Sedan hade jag övervägt alternativet och bestämt mig för att åtminstone se det igenom till slutet. Om, eller snarare när, det var tydligt att hon hade ljugit skulle jag vara tvungen att lista ut mitt nästa drag. Jag ville inte åka tillbaka till socialarbetaren och hennes ändlösa lista på fosterhem, men jag ville inte heller lämna mitt hem, även om det inte längre var mycket att ha. Det var ett dilemma.
”Vi är framme”, sade Raccoon och avbröt mina funderingar. Jag slutade cykla och tittade upp från styret. Vi hade stannat på en smal grusväg mitt i skogen. Det var första gången jag var i skogen. Jag hade aldrig sett så många träd på ett och samma ställe förut. Raccoon gled av pakethållaren och traskade fram till trädgränsen. Hon tittade bak på mig och vinkade.
”Den här vägen.”
Jag försökte ställa cykeln i vägrenen, men cykelstödet funkade inte, så jag gav upp och lät den ligga i diket. Raccoon ledde vägen genom tät barrskog och öppen lövskog. Över solbelysta mattor av vita blommor och mellan stora stenar övervuxna av mossa. Det porlade av vatten i bäckar och visslade av fågelsång i trädtopparna. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det verkligen fanns magi här. Så plötsligt var vi framme. Det var verkligen ett läger, med riktiga tält och en stor samlingsplats med plats för en brasa i mitten. Till min förvåning var det inte tomt heller. På en av stockarna satt en av de märkligaste varelser jag någonsin sett. Det var av allt att döma en pojke, men han var vit som snö och fötterna som vilade i gräset hade klor istället för naglar.
”Det där är Fox, han pratar inte, men han är inte farlig”, sade Raccoon och gick fram till pojken. ”Är Magpie inne?”
Fox nickade och pekade med ett kloförsett finger på det närmaste tältet.
”Tack”, sade Raccoon och försvann in i det utpekade tältet.
Jag pressade ihop med läpparna och vinkade tafatt till Fox. Han hade lett under hela tiden jag varit där och verkade inte ha några planer på att sluta. Till slut lyfte han ena handen till hälsning och i samma stund kom Raccoon ut igen tillsammans med en annan pojke iförd stora, svarta stövlar och en stickad, svartvit tröja. Han hade det rufsigaste håret jag någonsin sett och verkade kunna se trots att det låg tjockt över båda ögonen. Han log stort när han såg mig.
”Det här är Magpie”, sade Raccoon stolt och ställde sig bredvid honom. ”Jag sade ju att han fanns.”
”Det är väldigt trevligt att träffas”, sade Magpie. ”Jag är så glad att du valde att komma.” Han erbjöd mig sin hand och jag skakade den utan ett ord. ”Jag har förstått från Raccoon att du kan tänka dig att stanna om du får bevis på att det hon har sagt stämmer?”
”Öh, jo…”, svarade jag dumt.
”Toppen! Isåfall, varför dra ut på det? Vi är alla mycket nyfikna på vad som gömmer sig i din själ”, sade Magpie och en varm känsla sköljde över mig sekunden efter. En sensation som jag inte kunde beskriva, i lika delar inom mig som vid svanskotan. Jag tittade dit och höll på att tappa andan. En brun utväxt uppenbarade sig framför mina ögon.
”En vovve!” utropade Raccoon och slog ihop handflatorna av upprymdhet. Hon hade rätt. Inte bara om hundsvansen, utan om allt. Allt hon hade sagt var sant. När jag slet blicken från svansen som oförklarligt viftade, såg jag att både hon och Fox också hade svansar och att Magpie var utrustad med ett par ståtliga vingar på ryggen.
”Där ser du! Jag sade ju det! Nu måste du stanna, Doggie”, log Raccoon och kramade om mig. Jag skrattade av häpnad och kramade tillbaka utan att tänka. Magpie lade en hand på min axel.
”Du måste inte om du inte vill”, sade han. ”Det är ditt val.”
Jag tänkte på mitt gamla, förkolnade hus. De ensamma dagarna utan mina syskon. De ointresserade vuxna som inte ville veta av mig. Jag log och släppte taget om Raccoon så att jag kunde se henne ordentligt.
”Jag lovade ju det”, sade jag. Raccoon omfamnade mig ännu en gång och Magpie skrattade.
”Välkommen till Neverland, Doggie.”




Prosa (Novell) av Hanna (TheSilverWolfSong)
Läst 102 gånger
Publicerad 2021-11-05 10:32



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Hanna (TheSilverWolfSong)
Hanna (TheSilverWolfSong)