Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Sjätte delen av en samling sammanhängande, korta berättelser.


Kitty 2

Jag ödslade ingen tid. Strax efter att jag inrättat mig i tältet som jag delade med Raccoon skred jag till verket med att inspektera deras utrustning och förbättra deras rutiner. Raccoon visade mig bäcken som hon hämtade vatten för disken ur och reservoaren där hon tvättade sina kläder. Jag fick låna papper och penna av Magpie. På pappret skrev jag ner alla mina anmärkningar. Resten av dagen tillbringade jag med att komma underfund med mina nya rumskompisar. Fox hade dykt upp runt lunchtid med mat som jag till min bestörtning fick veta var stulen. Skulle jag beskriva honom med ett ord så var han ful. Han sade inget under hela tiden vi åt, inte ens när jag klart och tydligt frågade varför han dolde sitt ansikte under luvan. Raccoon hade viskat att hans utseende berodde på en sjukdom och att ingen utom Magpie fick se honom utan luvan. Det irriterade mig lite att varken hon eller Doggie verkade bry sig om att ett bokstavligt monster levde mitt ibland dem, men jag valde att hålla det för mig själv. Doggie var enerverande, men harmlös. Hans uppenbara oförmåga att slappna av gick mig på nerverna, men han var inte medvetet störande. Raccoon var simpel. Hon ville att alla skulle komma överens och var överdrivet mån om inte råka trampa någon på tårna. Hon var snäll, men lätt att köra över. Den som frustrerade mig mest var Magpie. Han hade ett stort inflytande över resten av barnen och hade en betryggande och beundransvärd personlighet. Han gjorde alltid sitt bästa för att besvara mina frågor, men var samtidigt väldigt privat. Varje gång jag försökte ställa en personlig fråga eller få honom att avslöja hemligheten bakom hans förmågor, blev han undvikande. Han körde aldrig bort mig eller slutade prata med mig, men han slingrade sig. Kom med undanflykter, gav vaga svar eller bytte samtalsämne. När jag frågade de andra visade det sig att de visste precis lika mycket som jag. Inte ens den som stod honom närmast - Fox - kunde svara på mina frågor. Först trodde jag att han ignorerade mig, tills Raccoon berättade att han inte kunde svara mig. Jag var ändå inte helt övertygad, men efter att ha förhört honom i mer än en timme utan att lirka ut ett endaste ord ur honom var jag tvungen att acceptera fakta. Fox skulle aldrig säga något och Magpie skulle aldrig avslöja sina hemligheter. Till slut var jag helt enkelt tvungen att ge upp. Magpie fick förbli ett mysterium.

Jag hade svårt att sova på natten. Ljuden i skogen var främmande för mig och jag oroade mig för vad som kunde finnas där ute. Jag var inte paranoid nog att tro på monster eller rovdjur, men det var skrämmande att inte veta. Efter att ha vänt och vridit på mig halva natten utan att somna, bestämde jag mig för att ta en nypa frisk luft. Försiktigt för att inte väcka Raccoon, smög jag ut ur vårt tält och blev förvånad när jag upptäckte att jag inte var den enda uppe. På en av stockarna mitt emot mig satt Doggie hopkrupen med benen uppdragna mot bröstet. Han tittade skrämt upp när han hörde mig.
”Åh, det är bara du”, sade han lättat och rätade ut sig. ”Jag var rädd att det var en björn eller något.” Han skrattade fåraktigt åt sig själv och jag tvekade. Skulle jag gå in igen? Jag hade gått ut delvis för att få lite lugn och ro, men med Doggie här var till och med Raccoon’s snusande att föredra.
”Jag hoppas att jag inte väckte dig?”, sade Doggie trevande och jag suckade. Det vore oförskämt att gå utan att åtminstone svara honom.
”Nej, jag hade bara lite svårt att sova.”
”Ah…”
Jag sneglade på honom. Han hade påsar under ögonen och såg mer uppjagad ut än vanligt.
”Vad gör du uppe?”
Doggie skrattade generat och kliade sig i nacken.
”Jag vet att det är osannolikt, men jag var rädd att vi inte hade släckt brasan ordentligt. Sedan började jag oroa mig för vilda djur och monster och att något skulle hända medan jag sov. Barnsligt, eller hur?” sade han och jag kände hur jag blev varm om öronen. Hade inte jag själv just oroat mig för samma sak?
”Ja… det var barnsligt…”, mumlade jag och innan han hann säga något mer hade jag vänt mig om och gått tillbaka in i tältet. Jag gnuggade mig i ögonen och kröp ner under filten igen. Ljuden där utanför lät inte längre lika läskiga nu när jag visste att någon höll vakt och om något hände fanns Doggie inte långt bort. Jag kände mig något kluven av att veta att det var han som gjorde att jag slutligen kunde slappna av, men efter en kort stund glömde jag allt om farliga djur och kunde äntligen somna.




Prosa (Novell) av Hanna (TheSilverWolfSong)
Läst 74 gånger
Publicerad 2021-11-14 10:51



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Hanna (TheSilverWolfSong)
Hanna (TheSilverWolfSong)