Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Femte delen av en samling sammanhängande, korta berättelser.


Kitty 1

Jag stirrade ut genom fönstret på gatan nedanför. På barnen som skrattade och lekte. Så nära, men ändå så långt borta. I flera veckor hade jag spenderat eftermiddagen uppflugen på fönsterbrädan och iakttagit barnen som varje dag dök upp för att håna mig. Se på oss, sade de, vi är fria, vi är kompisar. Det var som att få min egen ensamhet slängd i ansiktet. Ändå kunde jag inte sluta titta på dem. Jag slets mellan avundsjuka och längtan. Två av barnen hade jag bara sett där några dagar, de höll sig för sig själva och betraktade de andra barnen på håll, men de hade varandra. De var inte ensamma. Inte som jag. Till slut började det skymma och barnen försvann. Jag satt kvar i fönstret tills jag hörde ytterdörren öppnas. Mamma slängde ifrån sig handväskan och gick in i köket där hon plockade fram middagen jag hade lagat åt oss. Vi åt aldrig tillsammans. Hon jobbade hela dagen och jag hade privatlektioner till sent på eftermiddagen. När hon väl kom hem hade jag redan ätit. Försiktigt försökte jag glida ner från fönsterbrädan utan att hon såg mig, men till ingen nytta; kvinnan hade hörsel som en fladdermus.
”Katherine! Vad i hela friden håller du på med? Fönstret är ingen sittplats, det vet du”, sade hon ilsket.
”Vad spelar det för roll?” fräste jag tillbaka. Jag knöt nävarna och kände hatet bubbla upp inom mig. Vilken rätt hade hon att säga var jag fick och inte fick sitta? Det var aldrig hon som fick städa upp efter mig ändå.
Mamma ställde ner grytan med köttpaj på diskbänken med en smäll och jag ryckte till.
”Inte den tonen mot mig, unga dam! Så länge du bor under mitt tak följer du mina regler!”
Jag försökte protestera, men varje gång jag öppnade munnen slog hon på nytt med grytan tills jag gav upp. Så här gjorde hon alltid. Så fort hon inte gillade vad jag hade att säga tystade hon mig. Så fort jag inte följde hennes regler blev hon arg. Jag hade inget emot struktur och ordning, men det fanns en skillnad på att följa regler och på att blint lyda hennes minsta vink. Regler fanns till för att skydda oss alla, inte för att tillgodose en ensam människas behov av kontroll. Om hon bara ville lyssna hade vi säkert kunnat komma översens, men hon vägrade. Det var hennes sätt eller inget alls. Hon hade aldrig fel, hon var perfekt. Om något inte gick som hon ville var det mitt fel, aldrig hennes. När jag inte längre gjorde motstånd slutade hon slå på saker och talade till mig. Talade, inte lyssnade. Det var samma visa varje gång. Även nu.
”Jag hörde från din pianolärare att du vägrade spela något idag”, sade hon och skar upp pajen. ”Du vet att jag har betalat dyra pengar för hans tjänster. Det är tack vare mig som du slipper gå på någon allmän lektion där läraren har fullt upp med andra barn.”
”Jag har aldrig bett om det…”, muttrade jag och tittade bort.
”Ursäkta?”
”Inget.”
”Det var väl det jag trodde. Har du gjort dina läxor?”
”Ja.”
”Ja vadå?”
Jag tittade ner i golvet och hängde med huvudet.
”Ja, frun.”
Mamma nickade och tog en tugga av pajen.
”Bra. Då kan du gå och lägga dig.”
Jag vände ryggen åt henne och började gå till mitt rum.
”Åh, och Katherine?”
Jag stannade upp.
”Ja?”
”Den här pajen är för salt.”

Det tog all min viljestyrka att inte smälla igen dörren bakom mig när jag nådde fram till mitt rum. Bara vetskapen om att det skulle resultera i ännu ett ensidigt bråk hindrade mig. Jag slängde mig på sängen och begravde ansiktet i kudden, lyssnade på slamrandet av bestick och ljudet av hennes fotsteg när hon gick till sitt rum för natten. Utanför mitt fönster lyste månen upp konturerna av höghuset bredvid och jag undrade om det fanns fler flickor i alla dessa lägenheter som inte hade någon som älskade dem. Jag rullade runt och stirrade upp i taket. Hur hade det blivit så här? En gång i tiden hade jag gjort allt för att nå upp till min mammas förväntningar. Jag hade varit den perfekta lilla dottern som aldrig klagade och gjorde allt för att förtjäna hennes godkännande, förtjäna hennes kärlek. Men det var aldrig nog. Hon hade intalat mig att det var mitt syfte att göra henne nöjd, min skyldighet till kvinnan som gett mig liv. Tack vare henne hade jag allt man kunde önska sig. Men en bur av guld var ändå en bur. Allt eftersom åren gick började jag tvivla. Jag lånade böcker om barnuppfostran och öppnade ögonen för hur andra mödrar betedde sig mot sina barn. Och det var då det slog mig. Det här var inte normalt. Det här var fel. Det var inte så här en mor skulle bete sig. Men vad kunde jag göra? Jag var bara ett barn. Jag var äldre nu, men långt ifrån vuxen. Jag hatade att erkänna det, men jag behövde henne fortfarande.
”Jag kan inte leva så här”, viskade jag och mörkret viskade det tillbaka med min röst. Jag slöt ögonen. Inte längre. Det fick räcka nu. Jag var tvungen att bli fri från hennes kontroll, konfrontera henne en gång för alla. Om hon inte vill lyssna, så får jag helt enkelt tvinga henne till det.
Jag kröp ner under täcket, stärkt av att ha en plan. Imorgon, tänkte jag. Imorgon ska jag säga precis vad jag tycker.

Det var en söndag, mammas enda lediga dag. Hon sov fortfarande när jag smög upp och började förbereda inför vårt samtal. Jag tog ut alla bestick och kastruller och stekpannor ur skåpen och gömde dem. Jag tryckte in en filt under ytterdörren för att grannarna inte skulle höra henne skrika och såg till att inget omtåligt stod framme. När hon väl kom upp stod jag redo och väntade på henne. Yrvaket drog hon en hand genom håret och gick förbi mig ut i köket.
”Du kommer att få rynkor om du fortsätter att blänga så där”, sade hon och öppnade ett av skåpen. ”Var är kaffekopparna?”
”Vi måste prata”, sade jag och mamma tittade äntligen på mig med en överlägsen min.
”Nej, det måste vi inte. Du behöver bara säga var du har gömt mina muggar.”
Hon öppnade det ena skåpet efter det andra och rotade igenom dem med allt häftigare rörelser och jag visste att om jag ville få något sagt så var det nu det gällde.
”Du är en dålig mamma”, hävde jag ur mig och stålsatte mig inför vad som skulle komma.
”Vad sade du? Skulle jag—”
”Du har aldrig älskat mig.”
Mamma fnös och slog igen skåpdörren med en smäll. Jag såg hur hon började tappa fattningen.
”Aldrig älskat dig? Jag har gett dig allt! De finaste kläderna och dyraste smyckena! Du har fått de bästa lärarna i landet och bor i ett av de modernaste husen i staden. Du har aldrig behövt gå i skolan med fattiga människor, aldrig behövt gå hungrig. Varje dag jobbar jag hårt för att du ska kunna få allt som jag aldrig fick. Inte ens när din pappa dog slutade jag ta hand om dig. Vad mer begär du av mig?”
Något brast inom mig och jag slog ut med händena.
”Kanske en mamma? Du är aldrig här, du lämnar mig ensam med främlingar hela dagarna, vi har aldrig ätit en måltid tillsammans och jag har aldrig haft en vän för du låter mig inte gå ut! Du vet inte ens vem jag är för allt du kan tänka på är dig själv. Du är en självupptagen, tyrannisk häxa och jag är trött på att följa dina regler bara för att du inte kan hantera när någon säger emot dig!”
Jag var framme vid henne på en sekund, tvingade henne att se mig i ögonen. Jag ville att hon skulle se hur arg jag var. Jag ville att hon skulle förstå hur trasig jag var, hur hon hade förstört mig. Men framför allt ville jag skada henne. Jag ville se henne gråta, för om hon kunde göra det var det möjligt att mina förhoppningar inte var förgäves. Om hon grät fanns det en chans att hon älskade mig.
”Inte undra på att pappa tog livet av sig.”
Hon slog mig då. Ett slag mitt på kinden med öppen hand som spräckte min läpp och fick det att brinna i skinnet av ilska och smärta. Jag stirrade trotsigt upp i ögonen på henne. Kränkt och chockad, men för stolt för att gråta. Jag skulle aldrig gråta inför henne. Aldrig låta henne se att hon sårat mig. Det sköra band som knutit oss samman så länge hade brustit.
”Ut. Ut ur mitt hus. Jag behöver inget otacksamt barn i mitt liv”, sade hon med kyla i rösten. Jag torkade mig om munnen med baksidan av min hand och spottade ut en blodig loska på det fläckfria golvet.
”Du har fel. Det är jag som inte behöver dig.”
Utan att säga något mer trängde jag mig förbi henne och öppnade dörren.
”Bry dig inte om att komma tillbaka”, sade mamma och jag stängde dörren och gick medan ekot av hennes ord återkastades i trapphuset omkring mig.

Någonstans i bakhuvudet hade jag alltid vetat att det här skulle hända. Kanske var det därför jag så länge jag kunde minnas hade sparat mina pengar i en väska i förrådet tillsammans med en veckas uppsättning av kläder som min mamma dömt för omoderna? Hursomhelst var jag glad att jag hade gjort det. Jag stod på trottoaren utanför lägenheterna och snurrade en penny mellan tummen och pekfingret. Vart skulle jag ta vägen nu? Skulle jag ta en buss till något hotell att övernatta i? Och sedan då? Jag hade inte obegränsat med pengar. Jag kanske kunde hitta något jobb, men ingen skulle betala mycket för en trettonårings arbete. Plötsligt överrumplades jag av ett töcken av svarta fjädrar och flaxande vingar. Jag skrek till och slog efter fågeln som flugit förbi mitt ansikte när jag upptäckte att pennyn i min hand var borta. Skamligt föll jag på knä och tackade gud för att ingen kunde se mig medan jag desperat sökte efter myntet. Det var inte mycket, men jag hade inte råd att förlora ens en farthing nu. Ovanför mitt huvud tjattrade fågeln som attackerat mig och jag tittade upp en sekund för att säga åt den att knipa igen när jag plötsligt såg vad den hade i näbben. Den tjuvaktiga skatan hade stulit min penny! Jag roffade åt mig väskan med pengar och kläder och jagade efter rackarn som när han förstått att han var ertappad börjat flyga iväg längs gatan. Jag snappade upp en sten i farten och skulle just kasta den när fjäderfät plötsligt släppte pennyn och försvann över ett hustak. Jag följde myntet med blicken tills det slog i marken, mitt framför fötterna på de två barnen jag sett från mitt fönster. Flickan, en söt liten sak med rakt, svart hår och rosiga kinder, böjde sig ner och plockade upp det.
”Jag tror att den här är din”, sade hon och räckte mig pennyn när jag närmade mig. Den brunhyade pojken undvek att titta rakt på mig, men flackade med blicken över mitt ansikte och log. Jag ryckte till mig myntet och stoppade det i väskan. Pojken, som förresten hade alldeles för långt hår för att vara en pojke, tittade på min väska och trummade nervöst med fingrarna mot låret.
”Uhm… har du rymt hemifrån?” frågade han.
”Vet du om att du är oförskämd eller är du bara dåligt uppfostrad?” snäste jag och han spärrade upp de redan stora ögonen som om jag hade slagit honom. Kanske tog jag i lite för mycket? Fast han var verkligen fräck som trodde att han kunde ställa en sådan fråga bara sådär. Han visste uppenbarligen inte hur man skulle uppföra sig.
”Är du okej? Det där ser ut att göra ont…”, sade flickan. Hon sträckte ut en hand mot min kind, men jag slog bort den och jag ryggade tillbaka.
”Rör mig inte!” skrek jag innan jag insåg hur jag lät. Jag vände bort ansiktet, generad över mitt utbrott. Flickan såg sårad ut, men klandrade mig inte. Pojken plockade fram en vit näsduk ur fickan och erbjöd mig den.
”Du borde rengöra såret, så att det inte blir infekterat”, sade han.
Jag ignorerade honom.
”Jag heter Raccoon. Det där är Doggie. Om du inte har någonstans att bo, så kanske vi kan hjälpa dig?” sade flickan vänligt.
Jag såg skeptiskt på henne.
”Hur då?”
”Vi kommer från ett ställe där barn som inte har någonstans att ta vägen kan få ett hem. Om du vill kan vi ta dig dit.”
Det lät suspekt, ingen tvekan om saken. Hade en vuxen sagt det hade jag genast sprungit åt andra hållet. Men de här personerna var i min ålder och dessutom två. Det var möjligt att de bara retades med mig, men vad hade jag att förlora om jag gav dem en chans? Ljög de skulle jag bli förlöjligad, visst, men om de talade sanning hade jag åtminstone en säker plats att sova på.
”Det… det kostar inget och du kan gå när du vill om du ångrar dig…”, sade pojken med valpögon försiktigt. Jag kastade en blick på fönstret som jag så länge sett ut på mina jämnåriga genom. Man skulle kunna tro att det vore lätt för någon som alltid hade varit själv att fortsätta på samma sätt, men det var inte sant. Människor var inte gjorda för att vara ensamma. Jag behövde någon att prata med, någon som ville lyssna på mig. Jag var inte säker på att barnen framför mig var de som jag behövde, men för tillfället fick de duga.
”Okej, visst. Men om jag inte gillar det drar jag.”
Raccoon och Doggie tittade på varandra.
”Det är en bit att resa, jag hoppas att det inte gör något”, sade Raccoon och jag fnös.
”Inga problem. Det finns ändå inget som håller mig kvar här längre.”

Raccoon hade inte skojat när hon sagt att det var en lång resa. Vi hade tagit en buss ut ur stan (de lät mig betala!) och sedan åkt tåg till en liten håla långt ute på vischan. Jag väntade hela tiden på att de skulle säga att vi var framme, men inte ens där var resan slut. I utkanten av byn väntade den rostigaste cykel jag någonsin sett. Medan jag beundrade styggelsen drog Raccoon och Doggie igång en diskussion om hjälmar. Doggie förespråkade säkerheten som en hjälm innebar och Raccoon avfärdade hans oro och förkunnade att ingen utom professionella cyklister använde dem. Jag fick en känsla av att det inte var första gången de hade den konversationen. Till slut gav Doggie med sig och ställde ifrån sig väskan som jag övertalat honom att bära eftersom han var pojke och det var vad en gentleman skulle ha gjort.
”Jag kan inte hålla i väskan medan jag cyklar, så du får bära den nu. Såvida du inte kan cykla själv?” sade Doggie och satte sig på cykelsadeln. Min mamma hade aldrig låtit mig ha en cykel eftersom hon tyckte att det var ofint för en dam att sitta gränsle över något och riskera att kjolen for upp, något som jag i och för sig höll med om.
”Nej, det kan jag inte”, sade jag och plockade upp väskan. Jag satte mig på pakethållaren med benen åt ena sidan och placerade väskan i knät. Sedan tittade jag bak på Raccoon med en plötslig insikt.
”Men hon då? Hur ska hon komma dit?” sade jag.
”Jag tar dig till lägret och sedan cyklar jag tillbaka och hämtar Raccoon”, svarade Doggie. Nämnandet av ett läger kombinerat med avslöjandet att jag skulle lämnas ensam fick varningsklockorna att börja ringa i huvudet på mig, men jag hade kommit för långt för att vända om nu. Jag var allt för nyfiken på vad som väntade mig när jag kom dit.

Efter att ha sagt hej då till Raccoon började Doggie föra mig allt längre ut i vildmarken. För första gången i mitt liv såg jag riktiga får och kände vinden i mitt hår där vi for fram förbi åkrar och blommande fält. Det var faktiskt riktigt trevligt. Sedan var det över och Doggie lämnade mig ensam och förvirrad i skogen.
”Du måste vara Katherine, jag har väntat på dig”, sade någon plötsligt och jag spanade in i skuggorna mellan träden. Där uppenbarade sig en varelse jag länge avfärdat som ett påhitt hopkokat av gamla, sedan länge döda män.
”En ängel”, andades jag, men till min bestörtning skrattade han åt mig.
”En vanlig missbedömning, men, nej. Mitt namn är Magpie och i den här skogen ligger mitt läger. Jag säger mitt för att jag skapade det, men egentligen tillhör det alla. Dig också, om du vill.”
Magpie flaxade med sina svarta vingar och fällde ihop dem bakom ryggen. Jag stirrade hänfört på honom.
”Men… du borde inte finnas… det är omöjligt”, stammade jag och Magpie log sorgset.
”Enligt vissa”, erkände han. ”Men jag är som sagt inte en ängel. Jag är bara en pojke. Men nog om mig, du är här för att få någonstans att bo, inte sant? Om du följer med mig ska jag visa dig vårt blygsamma hem.” Han vinkade åt mig att följa efter och oavsett om det var av nyfikenhet eller rädsla för vad som skulle hända om jag protesterade, så gjorde jag som han sade.

”Men om du inte är en ängel, varför har du vingar?” sade jag efter att ha gått ett tag och undrat tills jag inte längre kunnat låta bli att fråga.
”För att jag är Magpie”, svarade Magpie utan att stanna. Hans rufsiga hår guppade medan han gick och jag undrade om det ens var möjligt att få det rakt. ”Vanligtvis visar jag inte min själ förrän du har sett din, men i ditt fall är det nog bättre att du ser någon annans först.”
Jag rynkade pannan och försökte få grepp om vad han just hade sagt.
”Din själ?”
Magpie stannade äntligen och vände sig om mot mig.
”Mina vingar. De är en del av min själ. Raccoon, Doggie och vår tredje medlem Fox har svansar. En del andra har horn. Vanligtvis kan man inte se dem, men jag har förmågan att göra dem synliga. Din också om det är vad du vill”, sade han med en förklarande ton. Hade det inte varit för det faktum att jag kunde se hans ”själ” lika tydligt som mina fötter framför mig skulle jag aldrig ha trott honom. Jag sökte i hans ansikte efter minsta tecken på lögn, men hittade inget.
”Gör det. Visa mig min själ”, sade jag. ”Om du faktiskt kan, vill säga.”
”Åh, bara de som bor i Neverland får se sina själar. Vi är nästan framme vid lägret. Ta en titt, tänk efter—”
”Jag behöver inte tänka efter! Jag har ingenstans att ta vägen!”
Magpie snörpte på munnen.
”Är du säker? Du vet inte ens hur det ser ut än, det kanske är fullt med insekter och råttor?”
Jag hejdade mig.
”Är… är det det?”
”Nej.”
”Aaarrrgh!”
Magpie skrattade åt mitt utbrott och viftade ursäktande med handen.
”Förlåt, förlåt. Det är ohyrefritt, men det är nog lite mer spartanskt än vad du är van vid”, sade han.
”Okej, visst, jag tittar på det först”, sade jag och trutade med läpparna.

Lägret var inte bara spartanskt, det var en röra. Magpie’s rundtur visade upp ovikta filtar huller om buller, smutsiga tallrikar och glas, vedträn som inte ens var staplade! Och inte bara det, när jag frågade honom om allas ansvar sade han att de inte riktigt hade några. Ingen turordning för vem som skulle tvätta och diska, inga bestämda tider för mat och sömn, det var fullständig anarki.
”Men vi har några regler”, sade Magpie när han såg min dömande blick. ”Man får inte fråga om någons förflutna, inget våld och alla bestämmer. Tillsammans.”
Jag höjde ett ögonbryn och suckade.
”Om jag ska bo här måste det ske lite ändringar. Ett hem behöver rutiner för att alla ska komma överens. Fast dina regler är också bra”, erkände jag motvilligt. Magpie lutade sig fram och kikade upp på mig genom luggen.
”Så… betyder det att du stannar?”
Jag tittade bort med en besvärad min.
”Ett tag iallafall. Någon måste se till att ni inte blir kompletta vildar.”
Magpie’s leende växte och han rätade på sig.
”Då så, Katherine. Som officiell invånare i Neverland är det mitt stora nöje att visa dig din själ”, sade han och slog snabbt två gånger med händerna. Jag kände hur en varm vind svepte in mig och kände förväntansfullt efter ett par vingar, men min själ var tydligen inte en fågel. Det var en katt. Jag hade hoppats på ett par imponerande vingar, men konstigt nog var jag inte besviken. Den eleganta, svarta svansen med vit spets var som gjord för mig. Den var bara så… jag.
”Det är otroligt!” skrattade jag och vände och vred på mig för att se den bättre. Precis då kom Doggie och Raccoon tillbaka och vi frös allihop för en sekund och beundrade varandras svansar.
”Så du stannar?” frågade Raccoon och trippade fram till mig med händerna knäppta framför bröstet. Jag log blygsamt och nickade.
”Jo, ja, det gör jag.” Jag vände mig till Magpie igen. ”Förresten så är det ingen som kallar mig för Katherine. Mitt namn är Kitty.”
Magpie fällde ut ena vingen och bugade sig lätt.
”Jag hoppas att din vistelse här ska vara till belåtenhet, Kitty. Vi är glada att ha dig”, sade han och jag var rätt säker på att han menade det.




Prosa (Novell) av Hanna (TheSilverWolfSong)
Läst 113 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-11-08 11:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Hanna (TheSilverWolfSong)
Hanna (TheSilverWolfSong)