Dödens mörka stjärna glimmar
ständigt genom livets gång,
svagare i glädjens timmar,
starkare i sorgens prång.

Döden är en del av livet,
liv är innehållen död.
Människan, så står det skrivet,
har sin tid i lust och nöd.

Jesus lever! det är trösten
trots hans död på plågans stam.
Han var sommaren, men hösten
trängde sig mot honom fram.

Mänskosonen, livets vatten,
efter vinterns död och is
väntar bortom sorgenatten
morgonstjärnans paradis!