Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En reflektion


2019-02-01 08:41-09:04 Fredag

Jag vet fan inte längre. Spykänslan är oändlig, varför kan den inte försvinna. Den konstanta dimman som dämpar alla känslor men ändå släpper igenom det negativa är hemsk när den blandas med yrseln. Yrseln av att bara kolla upp och ner på tangentbordet och ljuset från skärmen får synen att suddas mer och mer. Vet inte ens om jag kommer vara kvar. Allt jag vet är att om jag väl åker hem så måste jag nog prata med någon. Det kan inte fortsätta, men jag vet att svaret jag kommer få är inget jag vill höra. Jag vill inte heller acceptera vad som händer, känns som att om jag säger något så kommer allt bli sant. Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill inte acceptera att märkena på min arm inte är gamla. Jag vill inte acceptera jag inte klarar av lektionerna längre. Jag vill inte acceptera helheten. Att andetagen inte räcker till och alla försök för andning bara sänker mig längre och längre ner. Dimman i havet för svårt och motivationen så liten att jag inte hann lära mig att flyta. Orden flygandes fram, tankarna farandes runt och runt i vågar så snabb att inget förstås, bara känns.
“För att bli bättre måste du vilja försöka”
Sanningen är att jag är för rädd. Jag är för rädd för att jag inte kommer klara av smärtan från försöken. Det är ganska löjligt egentligen, och det vet jag. För smärtan här är så stor, men vissa smärtor är lättare att hantera än andra.
“Just because you know you're colorblind doesn't mean you can see the colors”
Jag är fullt medveten om vad jag gör, jag är fullt medveten att det inte är rätt sätt att hantera allt på men det är så svårt att sluta. Det är så svårt att se hur långt det går. Att se helheten av situationen.
Mina problem är inte stora, hade man sett min situation från utsidan hade troligen ingen kunnat gissa hur jag mår. Jag har en bra familj, går i en helt ok skola i en bra klass. Har 3 vänner i skolan och en bästa vän som alltid lyssnar. Men inget av det spelar någon roll, när problemet är jag. Jag hatar mig själv, hur jag ser ut, hur jag tänker.
Självskadebeetendet framstod för att behålla mitt fokus, för att äntligen kunna känna något i dimman och ibland även som en bestraffning.
Hindret från att äta i början var en bestraffning från att hindra mig från att se “comfort” i maten, men fortsatte som ett beroende jag inte kunde stoppa. Innan jag märkte något vart smärtan något jag inte klarade mig utan.
Konstanta spykänslan, en sak jag inte är så säker på. Ibland till för att hjälpa hindra mig från att äta, ibland en bestraffning för att jag gick emot känslorna och åt något. Ibland vet jag inte varför den är här, verkligen vet jag inte varför den är så konstant. En sak jag börjar lära mig att leva med, en sak jag börjat acceptera kommer vara ständig.
Motivation Lösheten, ett hinder mot allt jag älskar. Den tar ifrån mig mitt behov av att lära mig saker, konsten som hjälpte mig i de svåra tiderna och skrifterna som var det enda som höll mig flytande i många tider.
De negativa tankarna.
Den omänskliga känslan

2021-11-15 19:26-19:44 Måndag

Jag kan väl äntligen säga att jag vet något. Svaren jag var så desperat att finna men samtidigt så rädd för att veta, är något jag idag har till en viss del. Varje gång jag sökte hjälp möttes jag av negativitet. Mamma sa att allt var i mitt huvud, att jag överdrev. Vårdcentralen sa i cirka 7 år att det inte var något fel på mig, eller att det var något ångesttillstånd. När jag bytte vårdcentral fick jag på en gång diagnosen, hypertyreos. Men min kropp var inte det enda problemet, det tog inte lång tid tills jag äntligen sökte hjälp för min ätstörning, och senare sökte jag även hjälp för min konstanta ångest.
"Mina problem är inte stora (...) Jag har en bra familj, går i en helt ok skola i en bra klass."
Hela min uppväxt har jag ljugit för mig själv. Jag lät min mamma övertala mig att jag inte hade några problem, jag lät henne manipulera mig till att få skuldkänslor över att jag mår dåligt. Det är inte normalt för en 12 åring att svälta sig själv! Jag har fortfarande problem med att acceptera att jag mår dåligt och behöver hjälp, men tack vare mina vänner har jag kommit långt på vägen. Jag jobbar även ständigt med att förstå att det är okej att inte älska min familj. Min pappa var aldrig där, och min mamma var både emotionellt borta och emotionellt manipulerande.
Jag kan idag stolt säga att jag inte har skadat mig själv på 2 år. Dimman har börjat lätta och släppt fram min kärlek för världen, och trots att spykänslan kommer fram dagligen så kan jag säga att den är inte längre konstant. Att lära mig acceptera känslan hjälpte mig att tillslut släppa känslan, trots att det kändes omöjligt då.

Att skriva har alltid varit mitt sätt att bearbeta mina känslor. Jag är van med att hålla allt för mig själv, då mina föräldrar inte tillåter prat om känslor. Idag hoppas jag att mina texter kan ge något till världen. Kanske kan någon känna igen sig och känna sig mindre ensam, kanske någon kan gynnas av att få en blick in i min kärlek för omvärlden, och kanske jag kan ha fått någon att le genom mina texter. Ha en fantastisk dag :)




Övriga genrer av Förgätmejej
Läst 40 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-11-15 19:45



Bookmark and Share


    En gammal själ
Texten berör mig på djupet. Finner både likheter och olikheter med mig själv. En stor likhet är att jag också funnit rätt väg till slut, vägen att jag själv måste ta tag i de dåliga sakerna/känslorna och göra något aktivt åt dom. Det är en snirklig väg med många sidovägar men "try and try again" är ett sätt att finna rätt till slut även om det är tidskrävande.

Tack för att du delade med dig av texten.
2021-12-19
  > Nästa text
< Föregående

Förgätmejej
Förgätmejej