så länge har jag fruktat
nattens mörker
asplövens förtvivlande ångest

men det tycks inte längre vara samma kyla i vinden
något har hänt
det är som att trädkronorna blickar uppåt
som om björkarnas löv lyfter hakan
för att skåda en himmel
som inte längre är grå

för när molnen rodnar
och drar sig i skymundan
kan solens första strålar bevittnas

det är med nyfikenhet
sjön beundrar sin skära reflektion

varenda rot i marken känner det
varenda slingerväxt
släpper sitt krampaktiga tag och andas ut
hela skogen vet
att tiden snart är inne