Mina samtal är inte alltid politiska. Mitt liv är inte alltid politiskt. De människor som jag älskar eller som betyder mycket för mig handlar för mig inte om att jag gör ett politiskt ställningstagande (jag har både politiska fränder som hatar kristendomen och politiska motståndare som är kristna).

Köper jag en svart thé på Espresso House så är det inte för mig ett politiskt ställningstagande. Läser jag en Laestadiuspredikan så är det inte ett politiskt statement. Känner jag vämjelse inför mänskligt lidande i vårt land eller annorstädes, bland vita eller icke-vita, så är det inte politik. Ger jag min medmänniska ett varmt leende och ett öppet hjärta så är det inte politik.

Firar jag gudstjänst är det inte en politisk handling. Om jag tar emot nattvarden, där läran om Kristi kropp och blod i bröd och vins gestalter upprätthålls, så är det inte politik. Läran om Kristi två naturer är inte politisk. Läran om lag och evangelium är inte politisk. Kan jag få in det i din skalle?

Det finns kristna som är politiserade till den milda grad att de stöter ifrån sig dem som inte delar dess förment förträffliga ideal. Det är ett verkligt sekteristiskt och splittrande beteende. I synnerhet är den köttsliga Kainsudden riktad mot de som inte vill hänga med i ekumeniska och liberala strävanden.

Om vi drar in allt i en politisk diskurs då kommer vi alltid att driva bort de som är oliktänkande och stöta ut de misshagliga och avskärma de icke-anpassningsbara och de som inte tänker som alla andra. Det är pur politik och inte medmänsklighet. När kyrkan blir politiserad så blir den försvagad och ljummen och fältet öppnas fritt för villolärare och vilsna herdar med egen agenda.

Kristendom övergår politik. Ta in det.