det du ser
när du blundar
är vad du är
i andras ögon


och det du ser
när hennes fingertoppar
trummar
mot bordet
talar sitt tydliga språk

det var aldrig du
det var alltid nån annan
aldrig dig det var fel på
alltid nån annan

aldrig dig hon var förälskad i
alltid nån annan


och du vill bryta
dom,
hennes fingrar
ett efter ett
för varje hånfull rörelse
de tecknar i osynlig skrift
men hon vet inte ens
att hon gör så

så du låter bli


och hon säger att hon ljuger
lika bra som du skriver
lika bra som du älskar

och du ser
att hon ljuger


*


och lösningen du söker
är gift
det vet du
och det flyter barndomsminnen ur spruckna käl
ur trasiga huvuden
längs gatorna
uthällt av kidsen
som sticker ner varandra

och ibland dig
om du har tur


*


och i en dröm för länge sen
såg du en flicka
som stämde upp sina stämband
tills skriken
enbart hördes av hundarna

och av dig


*


och du ser asfalten spricka
utanför hennes fönster
en gammal värld rasa
en ny växa fram



och du inser plötsligt
att revolutionen vilar
i hennes händer,

i de osynliga gester hon tecknar
i förbrukat syre

hon är poeten du trodde
bodde i din själ

hon väver de ord du trodde
var dig förunnade




och du håller henne hårt
i handen nu


lutar dig fram
för att ge henne en kyss


men när du vaknar
har du flätat ihop dina fingrar
så det ser ut som du bett
i sömnen


och du är ensam