Jag vandrar runt på frusen mark
bland bruna löv i Pålsjö park,
som ligger nära hav och torg
i kära Helsingborg.
Jag vandrar runt och tänker så,
att här är gudagott att gå
på ekars, bokars tysta stråk
från människornas bråk.

I skogens kalla katedral
och vintersvala pelarsal,
kan sinnet öppnas och bli glatt
trots dagens dunkla natt.
Små fåglar flyr från gren till gren
för mig, som över stock och sten
går fram i skogens sagobok
på vandringsfärdens krok.

I Pålsjö skog finns inte blott
natur. Här finnes tvenne slott!
Mot sundet, ännu utan bro,
förnimms Sofiero.
Men närmare, mot själva stan,
står Pålsjö slott på buxbomsplan,
men utan kung och annat tok,
blott gärd av avenbok.

Jag stannar under trädens tak
och tänker åter samma sak;
Det är av nåd jag vandrar här
och att mig benen bär!
Det är en nåd att finnas till.
Om än i världen jag går vill,
så är det som om Herren log
åt mig i Pålsjö skog!