Livets sanna ljus
I så många år har jag studerat detta. Då jag blickar tillbaka på min tid med Munkarna, och med MuslimMax och PingstPastorPetra och Jehovas Bengt. Alla har de talat om samma saker;
Det neutrala Nirvana, frälsningen, befrielsen, förlösningen och återförenandet med den del av universum som vi mestadels av tiden "evighet" befinner oss i. Denna lilla tid av sprakande livsgnista som vi lyser upp Universum med i någon millisekund, drunknar därefter ganska omedelbart vid sin bortgång från att vara individ, till att bli ett intet i en tid av evigt mörker så länge vi inte förstår sammanhanget. Är vi kanske inte alla istället ett o samma ljus som färdas i en våg mot sanningen? Vi människor är så inställda på oss levande som individer. Tänk om det är så att det är självaste mänskligheten som är ljuset och att vi är en del av det eviga just för att vi har förmågan att föra vidare våra upptäckter,upplevelser och vår kärlek. Det kräver dock att vi försöker avstå från att utplåna oss själva som mänsklighet, vilket man idag kan tycka att lyrans alla strängar brister på. Vi lirar inte i orkestern men vill gärna ta del av musiken, men endast som åhörare och inte som musiker eller dirigenter själva.
Det är som att inte ta stafettpinnen, och säga att jag inte bryr mig om vi kommer fram eller ej. Och det I sig är väl att motarbeta skapelsen och livets sanna ljus. Att inte vilja samverka...
Alla människor blir väl saliga i sin tro, och vem är du att påstå att individen inte kan vara isolerad enbart med Gud, liksom nunnor o munkar? Skulle de inte utgöra Guds barn just bara för att de isolerar sig från omvärlden? Frågar ni kanske..
Som jag skulle svara idag på det så skulle jag säga att de inte är en del av förkunnelsen förrän de predikar den eller på annat sätt låter sig vara sanningens språkrör. Det är först då partiklarna samverkar som ljuset uppstår. Själva som individer är vi inget annat än just universums dammparticklar fritt svävande i tomma intet.(Dock kan vi bära på förkunnelse som isolerad vilket många även gör, som jag träffat)
Men då vi upplyser varandra upplyser vi också skaparen, och kvantat i våra hjärtan.
Enbart förhållande med skaparen tror jag skapar andlig inavel. (Med risk för att få alla isolerade religiösa praktiserande emot mig)
Det ljus som vågar, är det ljus som samverkar som partikel. Våga vara ljus, o upplys varandra!