Hon hade bakat en tårta till mig. Hon hade hållit på med den hela dagen. Hon hade färgat grädden lila med karamellfärg, hon hade dekorerat den med röda hallon som hon hade tagit ur frysen. Hennes naglar var svartlackerade och hennes vit-blonda hår var uppsatt med ett rött band. Och hennes ögon, gud, vad jag alltid har älskat hennes ögon. Gula. En gång i tiden hade jag inte vetat att sådana ögon fanns, men fortfarande förstod jag inte vad de betydde. Kan kärlek rädda världen frågade jag. Då log hon så sorgset och sa Älskling, för världen är det redan för sent.

Du kan välja om du vill vara lycklig. Du kan välja att sitta med din älskade på ditt rum och klippa stjärnor ur självlysande papper och lyssna på Bright eyes. Men borde inte allt förr eller senare rämna, att gå förlorat i alla fall? Ingenting är väl beständigt? Fast hon har vackra ögon, min älskling, det har hon.

Vi var på en fest en gång, vi två. Jag pratade med en av hennes kamrater där. Hon hade stjärnor på kinden och en rosa kjol. Jag tror att hon bara var fjorton år. Vi hade aldrig träffats förr, men jag hade fått berättat för mig hur hon brukade vara. Prata inte med henne när hon är för berusad, sa de. Det blir så allvarligt då. Men vi pratade om vackra saker, jag och kamraten. Vi pratade om skinande stenar och vinden i träden, och sedan om våra artister vi inte kunde leva utan. Ett tag kändes det som vi alltid varit vänner. De sa hon till mig också, och jag tänkte svara, det tänkte jag, men det var då hon började prata allvar. Jag orkar inte, sa jag och sedan gick jag.

Jag var i Budapest en gång, och vid ett tillfälle satt jag i en föreläsningssal och lyssnade på en kvinna med stark engelsk brytning. Hon pratade om naturen och klimatet och jag tror att jag fann det hela ganska intressant. Men det var inget av vad hon sa eller hur hon lät som jag senare skulle komma ihåg när jag tänkte tillbaka på den där föreläsningen. Det var fågeln med de röda ögonen. Jag minns inte namnet på den längre, jag skrev ner det i min kalender, men jag glömde. Men själva uppenbarelsen av den fågeln har alltid följt mig. Det var något sårat över den, men samtidigt stolt. Och alldeles röda ögon.

För flera år sedan följde jag på en serie på tv. Det var min älsklingsserie på den tiden, jag tror att jag fortfarande har vartenda avsnitt på video någonstans. Jag tror inte att jag skulle tycka om den om jag såg den för första gången idag. Men på den tiden räddade den mitt liv. Men det var en sak de sa en gång. En man pratade med en annan man och den första sa till den andra ”Men när någon gillar dig, då sjunker han i dina ögon eller hur? Han blir löjlig och du blir elak, för hur kan han vara så dum att han gillar dig.” Och den andra mannen blev tyst, för det var precis så det var.

Hur ska man egentligen kunna veta någonting alls? Jag blir alltid så förundrad över människor som säger vilka som är vackra och vilka som är galna. Som om det skulle vara en åtskillnad. De flesta som anses vackra är ju ingenting, i alla fall ingenting vikigt.

Jag satte mig bredvid en dam i 40-årsåldern på bussen en gång. Hon pratade för sig själv. Jag satte mig där för att ingen annan vågade, för jag ville hålla henne sällskap, men hon verkade inte märka att jag var där. Hon var alldeles frånvarande under hela min resa, stirrade rakt ut i luften. Det var först efter ett tag som jag började lyssna på hennes ord. Och det var då jag började undra om hon verkligen var så frånvarande som hon verkade och om hon verkligen bara pratade för sig själv eller om hon egentligen ville att andra också skulle lyssna. Det var många andra som tittade på henne under bussfärden, aldrig uppenbart, utan i smyg, i ögonvrån. Och de såg hennes frånvarande blick, hennes luggslitna kläder och de kände hennes lukt, men jag tror inte att en enda av dem lyssnade på hennes ord. Kärlek kan rädda världen sa hon. Förstår ni inte att kärlek kan rädda världen?
Jag har aldrig sett en vackrare människa.

Hon och jag, min älskling som bakar tårtor, men ler sorgset när jag pratar om världen, vi träffades en dag när regnet föll. Jag har alltid funnit det så konstigt att det var just den dagen vi träffades, det hade känts mer lämpligt om det var bitande vinter eller sommarens varmaste dag. Antingen eller. Att träffa henne på en sådan medioker dag har alltid känts fel. Fast egentligen borde jag väl inte kalla den medioker, jag som alltid älskat regnet. Men jag dansade till Cure just då, och allt kändes outhärdligt.

En gång hade vi en diskussion om ord och vad de egentligen betydde. Vi hade det den där dagen när vi firade 3 månader. Just det där med firandet kändes så banalt, (jag har aldrig förstått vad det egentligen finns att fira, om man tycker om någon så är det väl ingen bedrift att inte ha lämnat den?) men jag tänker ofta på vad vi pratade om.
För mig har det aldrig varit själva orden som är viktiga, sa hon. Du kan säga vad som helst till någon och ändå inte mena ett skit. Det är vad du gör som egentligen räknas. Jag tror aldrig jag kommer säga att jag älskar dig, men jag kommer att försöka att bevisa det tusen gånger om.
Hon såg så allvarlig ut då, jag tror hon verkligen menade det hon sa och egentligen förstod jag henne, jag förstod vad hon menade, men jag har ju alltid älskat mina ord.
Handlar det inte om tillit då frågade jag. Om jag säger att jag älskar dig vill jag ju att du ska tro på mig. Men det tyckte hon inte, det räckte inte.
Men hur ska man kunna bevisa att man älskar någon då? Hur ska en sådan situation kunna komma upp? Så jag sa Älskling, jag skulle kunna ropa ut över hela världen att jag älskar dig, jag skulle bedyra det en miljon gånger, men jag skulle aldrig någonsin hoppa framför ett tåg i ditt ställe. Det är inte kärlek, det är dumhet. Att vara lojal, pålitlig och snäll är ju kvalitéer man ska besitta ändå, inte något man är för att man älskar någon. Så hur bevisar man att man älskar någon om man inte får säga det? Och det visste hon inte.

Vissa människor säger att ögonen är själens spegel. Jag vet inte om det är sant, men ögon har alltid fascinerat mig. Jag kan tycka att de uttrycker vissa känslor, men jag har aldrig fått bekräftat för mig om människan eller djuret jag ser verkligen känner på det sättet. Kanske är ögonen bara något som speglar våra egna önskningar? Vad vi vill att tinget ska vara, inte vad tinget egentligen är. Ord, å andra sidan, de kan innehålla sanningar om andra människor som man förstår. Kanske behövs det en utomstående. Jag har alltid varit duktig på att förstå vad andra människor känner, men om det uttrycks i deras ögon har jag aldrig förstått.
Jag skulle vilja vara någon som bara kan se och förstå, inte någon som tänker och som förlängning av tanken använder ordet. Jag vill också känna starkt, jag vill också säga att kärlek kan rädda världen.

Så jag fyller år. Hon har bakat en tårta till mig, hon har hållit på den hela dagen. Hon har färgat grädden lila med karamellfärg och hon har dekorerat den med hallon som hon tagit upp från frysen. Vi har varit tillsammans i ett år och två månader. Och det enda jag ville var egentligen att veta. Kan kärlek rädda världen frågade jag. Då log hon så sorgset och sa älskling, för världen är det redan för sent. Säg att du älskar mig då sa jag. Säg att du älskar mig fast än orden inte spelar någon roll, säg att du älskar mig fast än världen är döende, säg att du älskar mig så tror jag på dig, för ord har alltid varit allt jag älskat, säg att du älskar mig så räddar vi världen.