Stenarna på mitt bröst
de plågsamt tunga
fäller mig mot kanten
där bråddjupet gapar stort

Saknad kväljer själen
rop spränger tiden
bönen ur fasorna
ekar gällt i lakansväv

Kastar mig på golvet
hårt som hjärtat ditt
slår med knutna nävar
på dörrarna till din värld

Skammen inför mig själv
vågor av ångest
rasar i det mörka
skulden den är bara min

Självbedrägeriet
fantasierna
dra ut med rötterna
bota mig från romantik