Han kunde inte längre sova. Han var vaken i sina drömmar och även där såg han henne. I drömmen fick han hålla hennes hand, då gömde sig skuggorna som jagade honom och stolt kund han resa sig. Den vackra drömmen var morgondimma som dunstade bort med verklighetens första ljus och han var tvungen att vakna.

När han öppnade ögonen så föll han, återigen var han en fånge, fastkedjad i sina egna tankar låg han svältandes i sitt sinnes mörka brunn omgiven av skuggorna som jagade honom. Här finns allt och inget, det här är platsen där glömda tankar simmar bland tankar man ännu inte haft. Jag finns inte, men ändå så äter skuggorna blodigt bitar av mig och de växer och blir bara större och större tills de är berg utan slut. Skuggorna finns inte, men när de sliter mig i tu så gör det ont och i mörkret är ekot av mitt skrik skuggans vrål, och det är då jag vet att skuggan är jag.