Utanför mitt fönster en rörelse,
allt levande böjer sig, men segt,
kämpar mot sin förstörelse,
släpper inte taget uppgivet och fegt.

Gräset bär frön till jorden,
bär dem tåligt i tunga ax,
upprepar åter och åter orden:
”Ännu en tid, du får vila strax.”

Vi knäar under människors dom,
alltid dessa barnsliga förbud,
strängast den som anser sig from,
du bär troget min Fader och Gud.