Häromdagen hade jag en uppenbarelse;

Alla måste gå vidare en dag.

Jag grät mycket första gången någon lämnade mig,

och jag sa att hon var en falsk människa,

för hon hade faktiskt lovat, att skulle vara vi.

Jag grät också andra,

Tredje

Och fjärde gången.

Men den falska fasaden av verkligheten jag byggt upp.

Föll sakta sönder och jag började inse att, kanske var det jag.

Jag tror inte riktigt på det än, men fotografierna finns kvar.

Och jag insåg att jag måste komma ihåg vart jag är nu.

Inte var jag kommer vara, eller vart jag har varit.

Det var då det slutade, och mina minnen hemsöker mig inte längre nu.

Nu vet jag; att många inte vet vad som är fel, så dom begraver sig själv i sorg.

Många vet inte vad som är fel så dom förstör sig själva...

 patetiskt...

Jag var som ni,

Jag minns att dom första orden jag någon sin skrev ihop till en dikt var;

Jag tror inte på ödet,

Inte heller på kärleken

Inte på livet och inte på dig.

Det får mig att gråta, att jag har gått miste om så mycket.

Och härom veckan, när du skrev att du inte längre ville vara min vän, förstod jag.

Du är en falsk fasad, precis som jag varit.

Igår var jag hög som fan på nikotin, då hörde jag vår, eller ja, din låt.

Den där jag sjöng men aldrig fick vara med i, den ni sjöng tillsammans.

Då fällde jag en ensam tår, och det är det du får av mig nu.

För ett par år sedan vet jag att jag var elak, självisk och rädd.

Mest rädd antar jag.

Jag trodde att jag var "ball" när jag gick omkring med mina höga hästar.

Nu skriver jag dikter, låtar och noveller, samtidigt som jag lyssnar på Iris av the goo goo dolls, den låten betyder mycket för mig, kanske för att det var du som visade mig den.

Nu är jag hård, kall och rädd istället, mjuk på utsidan, men ni skulle bara se min insida, själsligt talat.

Jag vet inte, men jag tror att den är förstörd, tillsvidare.

För ett tag sedan satt jag och natha och drack bärsa och snackade, jag gillar att prata.

Vi pratade om vad det nu var.

Sen somnade jag.

Men det jag vill komma fram till, vilket kanske inte är så klart, är att;

Nu har jag vaknat.

Och du är inte den första, du är den tionde,

som våldtagit mina tankar.