Hon vaknade med hans namn på sina läppar, hon ville inte sluta säga det. Hon ville vara hos honom, väcka honom med en kyss, smeka hans hals, stanna kvar där en stund, känna in hans doft. Känna närheten av hans kropp som gjorde henne både het och svag på en och samma gång. Hon tyckte om honom lite mer för varje dag.

Men allt var bara en dröm, allt var redan bränt, marken hon stod på var svart av sot, han var inte där och han skulle aldrig någonsin komma tillbaka. Hur skulle hon kunna leva vidare i all denna gråsvarta aska.

Men tiden gick och någonstans där ur lågorna som flammat mellan dem och bara lämnat död, svart mark kvar, kunde hon skönja något litet spirande, en liten ljusgrön grodd som lyste i den svarta myllan. Så småningom skulle grodden, som vattnats av hennes tårar och kärlek, växa upp och bli till ett majestätiskt träd, fyllt av skönhet, starkare och mer livskraftigt än någonsin tidigare träd, som vuxit inom henne, hade varit.