Din uteblivna materia skapar svarta hål i mitt inre.

Rummet fylls av din frånvaro.

Visarna på mitt armbandsur stannar när blod tränger ut ur mina ögonhålor och färgar rummet rött.

Jag sväljer en slemmig, grå massa av ångest och längtan.

Det tunna skalet som skyddat mig har krakelerat.

Jag söker förtvivlat skydd bland de skärvor som fallit ner runt omkring mig.

Allt jag ser är dina fotspår.

Det är stigen som jag långsamt följer ut.



Tristessen sveper sina tunga grå vingar runt mina smala axlar.

Allt är i sin ordning igen.