Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


första delen av självupplevda novell "bara en dans" från vistelsen i estniska Narva, vid ryska gränsen sommaren 1992


fredagskväll i Narva

Ser ner i det repiga glaset. Smuttar sakta på resterna av vodkan. Tredje glaset. Ensam. Sen fredagskväll. Sunken restaurang vid ryska gränsen. Hungrig, fast jag fått i mig lite mat. Hemma i Rinkeby sköter en granne om mina blommor. Har dem i sin lägenhet en trappa ner. Ledig några veckor från jobbet i receptionen hos folkpartiet. Första riktiga jobb sedan jag kom till Stockholm i slutet av 80-talet. Arbetskamrat har fått rycka in. Man kan bara inte stänga en växel. Någon måste koppla samtalen. Men vadå, min biljett tillbaka från Tallinn är inte förrän om knappt två veckor. Och själv befinner jag mig just nu många mil österut i Narva.

Några timmar innan hade jag vaknat i mitt rum på hotell Narva. Känt av den hårda fjädringen i sängen. Fört vänsterhanden försiktigt runt ryggen. Vridit mig. Sträckt överkroppen. Slappnat av och låg en stund. Sträckt fotlederna. Inte alls utvilad. Kom med tåget från Tallinn under eftermiddagen. Hade då redan hunnit vara ute lite för att se mig omkring. Eller, egentligen, mest för att hitta något att äta. Senaste måltiden var frukost hemma hos min vän i Tallinn, enda här i landet som jag också bor hos under den här resan. Tomhänt tillbaka på hotellet. Kunde inte heller få ur personalen i foajén var deras restaurang fanns. Måste bara ut igen. Fredagskväll och hungrig. På vägen tillbaka till hotellet hade jag lyckats hitta en restaurang. Stängd. De ryska siffrorna var samma som våra egna, inte bokstäverna. Lyckades tyda som om att den skulle öppna senare på eftermiddagen.

Sen kväll. Tystnaden i restaurangen har övergått till ett lätt sorl. Jag och de två männen vid ett andra bord längre in är inte längre ensamma. För handen sakta mot läpparna. Låter de sista sura dropparna rulla över kanten och ner i halsen. Känner av berusningen. Inte direkt Arlas mjölk jag drack. Hade egentligen försökt beställa en liten flaska rött vin. Allt på det tummat bleka pappret till meny var bara på ryska. Hade uttalat ordet ”viin”, men kanske förstod de inte eller hade inte. Flaska med vodka ställdes på bordet. Genom glasets repiga yta ser jag några ungdomar släntra in i matsalen. Även de svänger direkt in till baren. Varför skulle man gå på restaurang om man var hungrig, när det inte fanns mycket som serverades?

Tiden segar sig fram. Hungern gnager än mer i magsäckens väggar. För en stund sedan hade de dukat av den lilla tallriken med en slamsig köttbit som man i Sverige skulle skära bort innan den serverades. Lyckades också tugga i mig två hårda något gröna kantstötta potatisar. Ett par små torra morotsskivor ville jag i normala fall inte röra vid men även de slank ner med en liten klunk vodka. Blev faktiskt en rätt intressant kulinarisk ”upplevelse” sent att glömma. Medan jag stoppade i mig det lilla tänkte jag drömskt till 70-talets skolmat.

Längre in i lokalen. Dansmusik. Ur högtalarna strömmar Imagine, av John Lennon och några ABBA-hits. Tafatt och med känsla av svårighet att hantera orkestreringen försöker de nog på sig något som ungdomar kanske vill dansa till. Ännu här inga modernare låtar. Innan midnatt bestämmer jag mig för att sitta en stund i baren. Vill försöka få några ord med yngre Narvabor. De enda som nog kan något på engelska. Hur är livet? Vad gör man på fritiden? Hur tänker man om närmaste framtiden, om man nu gör det? Lämnar restaurangbordet. Rör mig sakta mot bardisken. Ser mig omkring så obemärkt jag kan. Noterar varje rörelse och ögonkast. Känner av vodkan. Vänster hand får vila någon sekund över ena byxfickan. Nyckeln till hotellrummet. Känner snabbt av stanken av billig cigarettrök, alltför mycket alkohollukt och svett när jag närmar mig bardisken.

Beställer vid bardisken en "Martini". För mig den perfekta sällskapsdrinken. Något söt. Inte sliskig, snarare lite utspädd både i smak och rivighet för den som föredrar konjak. Men jag gillar dess friskhet. Dessutom blir man inte lika lätt berusad. Man behåller en stadig självkontroll samtidigt som humöret blir lite glättigare. Får glaset. Betalar med rubel. Hade i Tallinn lyckats växla till mig lite svart. Här fungerar nog även dollar, men vill inte skylta med det. Står en stund lite avsides. Högra armbågen mot kanten. Spanar lite försynt. Försöker verka obesvärad och i egna tankar. Vet inte riktigt hur jag ska börja prata. Lite försiktig får man ändå vara som ensam västerlänning här en sen fredagskväll.

Upphängda teveskärm i ena hörnet. Ingen verkar särskilt intresserad. Kan jag förstå. Arbetsveckan slut. Man vill koppla av lite. Skärmen visar en ishockeymatch. Sverige spelar! Mot ett lag med röda dräkter och ryska bokstäver på bröstet. Inte längre Sovjet, som upphörde att existera bara året innan när Jeltsin tog över som president för ett självständigt Ryssland. Laget kallas nu OSS, på svenska ”oberoende staters samvälde”. Men för mig är det fortfarande en match mot det mäktiga Sovjet som dominerat sporten sedan 50-talet. Försöker att inte stirra.

Börjar känna mig lite uttråkad. Sakta fylls baren på än mer med ungdomar. Några kom nog precis från dansgolvet. Såg lite svettiga ut. Matchen svänger lite fram och tillbaka men det är mest ”de röda” som har pucken. Plötsligt några snabba svenska dragningar. Hojtar till, men försent. Var nog min tredje Martini. Några unga tjejer märker det. Börjar flockas runt mig. Med tydlig distinkt hållning håller jag dem på något behörigt avstånd.




Prosa (Kortnovell) av Arne Björn Fredriksson
Läst 152 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2022-01-15 14:14



Bookmark and Share


  Bodingen VIP
Har aldrig varit i Estland men det känns så efter läst denna levande text, fortsättning följer...
2022-01-19

  Kungskobran VIP
Intressant
2022-01-16
  > Nästa text
< Föregående

Arne Björn Fredriksson
Arne Björn Fredriksson