När fattigdomen knackar på
Och säger Det är dags att gå
Den arme samlar hop de ting
Som blott är värda ingenting

Så rik på smärta, sorg, förlust
Till livet har han ingen lust
Han vandrar bort till ingenstans
Och önskar att han inte fanns

I kylan väntar döden kall
Och säger han har tagit all
Din värdighet och lust att leva
Du klamrar fast vid livets skreva

När bottenlös förtvivlan ekar
Du plötsligt minns de livets lekar
Som glädje gav och ljusets röst
Trots att du lekte i livets höst

Du reser dig du tagit mark
Och plötsligt känner du dig stark
När ändå allting gått förlorat
Och all din smärta har fullbordats

Du vänder dig mot strimma ljus
Och tänker att se om ditt hus
Du plötsligt inser nu ditt värde
Och tänker men vad var på färde

För oavsett din situation
Så har du faktiskt en mission
Att finnas till för dig och andra
Som samma väg i livet vandra

Den dag du stöttar någon an
Och mot dig själv har blivit sann
Då har du åter kommit hem
Och är dig själv din bäste vän