mor

där en gång
vinden viskat
har nu stormen
plundrat och piskat
bortom ängen uti
Ollavis skog
är smärtan och
förödelsen stor
fallna i himmelens sal
ligger vältor uti hundratal
till slut över haven
ondskan drog

men jag vet
hur i glas örten sätta
ty den vita vill dig
mor berätta
den blå
bär en önskan att
med den svarta dela få
låt oss nu natten be
i brand står
en längtan att den
nya dagen återge
invid ringmuren i Reval
sluter ormen sitt kattöga
likt jättar tonar trädens
skuggor och klocktorn höga