på en bänk
uti träkyrkans slitna kapell
slumrar gossen söndagkväll
hans bädd är hård och nött
över hygget flyger knarren
vilsen och trött
med fjärran vind
färdas mörkrets böner
Kaarel är en av nattens unga söner
han drömmer om mötet med Mejt
i väntan står hennes skugga staty
på domberget
under himmelens dunkla sky

trenne blommor sluter sig i glaset
dock ej för evig tid
luften andas rök
när natten tar vid
den gamle gråter böjd och tyst
längs ödets slitna kullersten
när han lämnar porten
längs borgallén
uti falnande glöd slocknar en brand
ur askan det gamla liv de leva
över staden sveper så försynen
sin hand