Steg som kanske inte skulle tagits, togs.
Men vem är jag att dömma vad som leder till lycka.

Det talas inte mycket om, det hörs aldrig, sidan som ingen vill lyssna på.
Det talas om en ensidig version, att bli utelämnad och förnedrad.
Men aldrig pratas det om att leva med skam och förtvivlan.

En skam och förtvivlan som enbart uppstår p.g.a en samhällsstruktur som skadar mer än som visar en nyancerad nivå utan att känna avsky.

Vi känner oss ensamma i tron om att 'min väg är det bara jag som går'.
Men så många har gått just denna väg innan.

Är det ens plausibelt att älska endast en person helhjärtat?
Varför är inte normaliteten mer än 1 person i den kultiverade västerlänska samhällsstrukturen?

Handlar det verkligen om att vilja ha mer, eller att vilja dela mer kärlek med fler?

Det finns två sidor av ett mynt, och svart är kontrasten av vitt, men det är dock inte de enda nyanserna i ett liv.