Jag tänkte att jag nog ska sluta nu.
Med att vara såhär.
Som att jag behöver leva upp till något hela tiden, som om värdet av mig ligger i det där upplevandet.

Som att jag inte duger, som att jag måste käka piller för att hålla fasaden.
Som att allt de andra ser är det som räknas. Som att jag inte kan ha någon nära, alla på avstånd för annars kommer de se. Se det som finns inuti mig, det som bara jag ser, som bara jag vet. Det jag tycker är finast med mig, men som blir förstört om någon annans blick faller över det, smutsar ner, stökar runt och bedömer, det enda som jag inte låter någon tycka något om, bara jag och det är bara då jag kan tycka om det, älska det fullt ut, blomma. Riv inte runt i min rabatt, riv inte runt i mig, skugga mig inte, låt mig bara finnas till.