Jag håller andan när du säger att du inte vill ha mig. Eller säger du det? I mitt huvud gör du det, jag måste knipa ihop min ögon så de blir till smala skärvor och jag vill kasta någonting, tusen bitar och ett högljutt kras. Ingenting ska få strömma, jag har tinnitus i hjärnan.

Tankarna skriker i mig, till mig, ofta om mig. Det är inte verkligheten, säger hon där hon sitter i den mossgröna fåtöljen och analyserar patienten som är jag. Inte verkligt, det känns i alla fall, jag går sönder i alla fall. Vad är ens verkligt när jag ligger i pölen av mig själv. Jag har punkterat hjärtat av saknad i fall att, av tårar i förebyggande syfte. Som att stå kvar, igen och undra hur det blev... Hur jag kunde låta det ske. Igen. Hur jag kunde vara så dum som släppte in, fast jag ju lovade mitt egna att skydda, inte satsa och aldrig riskera att skada. Igen.

Så rädd för felval, snedsteg, iver som tar en för långt ut på isen. För solen skiner och det glittrar, men värmen gör det svagt och lyckan matar övermod. Där under är det fortfarande vinter. Jag drunknar fast det är vår.