Vinden innan regnet, den kommer från havet och sätter allting i gungning. En liten varning innan, snällt kan jag tycka. Som en lätt knackning på dörren innan man kliver på. "Hej, jag är här nu, öppna när du är redo att ta emot mig".

Hur jag önskar att stormen i bröstkorgen kunde vara vänlig nog att förvarna en aning innan den drar igång och drar mig med.

Njuter av ett nu som är temporärt, det har aldrig varit min starka sida. Njuter fast det kommer att ta slut, men å andra sidan - vad är väl för evigt?
Det är en retorisk fråga, mycket lite är för evigt.
Håller hårt i det som är bra i nuet och i jaget.
Hoppas på att det som kommer är hanterbart, kanske fantastiskt också förresten, vad vet jag...

Varför är koppen min ständigt halvtom?
Jag som är så glad och så glad och så glad.
Ändå så skeptisk när det handlar om mig, ständigt rädd att puttas ut balans, fast jag gott vet hur jag återfår den. Jag hanterar mig, hanterar ett liv, återfår riktning i en handvändning och har helt enkelt ett bra lokalsinne i livsgeografin.

Hallå kånkar jag runt på rädslor som är obefogade?
Jag insuper goda nyheter.