stilla regn väcker mitt vemod

får mig att minnas 

hade inte alltid det mod

som borde finnas

böjde mig för överheten 

så rädd för att säga emot

hindrad av blygheten

och av andras hot

jag minns somrarnas frihet

en tid av lek och lycka

barnets oskyldiga lek

visste  ej vad att tycka

det vuxna jaget tvekar

tankar som vandrar

på vuxnas lekar

jag mig själv klandrar

litar på mitt hjärtas röst

säger mig vad som är rätt

det kommer alltid först

men inte alltid lätt