Pappa var tämligen kort.
Han hade stora öron, ännu större näsa
men hans tjocka fingrar och jättelika händer
var det allra mest iögonfallande hos honom.

Hans bitterhet över mammas relativa kärlekskyla
gjorde honom till och från bitter.

Hans korta skolutbildning, sex år i folkskolan
utan påbyggnad, gjorde honom än oftare
både bitter och elak.

Trots det var han givmild och hade ett stort hjärta.

Han försörjde sin familj på fem personer
med sina lastbilar: en T-Ford 817 T från -30-talet,
en Volvo Viking under -50-och -60-talen resp
en vacker blå-röd Scania Vabis de sista åren innan
pensionen på -70-talet.

Trots sin känsla av underlägsenhet gick han
allt som oftast segrande ur strider med
överordnade arbetsgivare han tyckte försökte
"köra med" honom.

Han körde lastbil.

Han var under några svåra år inte trogen
sin kvinna....min mamma...men hon förlät.....och han
kunde sluta vara otrogen och vara kvar hos
oss alla till sin död, 92,5 år gammal.

Otroheten tror jag ledde till att mamma drog
tillbaka sina trupper och var samtidigt
en följd av mammas överstränga, anti-sexuella
uppväxt med en missionspastor till far.

Därtill var pappa "begiven" som man sa då,
inte bara på fruntimmer utan också "på starkt".

"Allt var synd" uttryckte mamma om sin barndom.

Många gånger hatade jag "gubbjäveln". Visste inte då
att mamma avvisade honom titt som tätt.

Bl a när han skymfade och okvädade mig för att ha
blivit akademiker.

Idag känns det djupt och sant att
jag värderade honom då jag vet
han gjorde sitt bästa.

Orden "jag älskar dig" föll ur min
mun en gång när vi på tu man hand
kunde bli lite förtrogna med varann
under en skön biltur en vacker sommardag.

Han ville bli bränd.

Och vi lät bränna honom.

Vi skulle "inte ha några bekymmer" med hans död
tyckte han. Inte praktiska och inte ekonomiska.

Han brydde sig på det sätt han kunde.

Texten blev inte helt koordinerad och kronologisk
pga att gubben ännu rör upp starka känslor
hos mig som jag inte försöker bemästra.