Har jag inte rätt till att falla ihop?
Har jag inte rätt att förlora mig själv för ett ögonblick?
Har jag inte rätt att bryta ihop för att sedan komma tillbaka starkare än någonsin?

Har jag inte den rätten som människa?

Jag kan ta mycket men det lämnar spår.
Och vad är väl jag om jag inte får bryta ihop och ta en paus?

Jag är stark men min kropp är trött
och min själ är trött.

Och om du bara skrapar lite på ytan
och om du bara tar en sekund för att se mig djupt i ögonen så ser du det.
Du ser att jag faller isär.

Jag valde aldrig att vara stark
men livet tvingade mig att vara det.

Så kan du se mig djupt i ögonen och känna vad jag känner, om det bara vore för en sekund?