När vikingarna seglade ned mot musilmanernas land hörde de Allah!
Och alla böjde sig.

Det blomstrande emiratet i Andalusien lärde dem att frihet är bäst men när vi säger alla menar vi alla. Men du är förstås fri att välja.

När en viking kom hem igen efter lång vistelse i överflöd kunde de berätta att andalusierna sa alla och då böjde sig alla. Laget runt.

Här uppe i det kallare klimatet var det mer sparsmakat på borden. När man sa alla menade man inte alltid alla. För att verkligen slå fast att när man sa alla så fick alla göra som de ville och på så sätt spara in på de som inte nåt upp i status att äta från bordet offrade man till Oden. Vishetens gud visste ju allt eftersom han, lite motsägelsefullt kanske, offrat ena ögat för att se allt.

Vikingarna tyckte mycket om vin. De trodde att om man drack vin fick man komma nära det som de uppfattade som sanning.

När en viking angjorde bryggan på Birka med inte så många människor i som vinkaggar spreds ryktet snabbt och snart var gränderna smockfulla av dålig styrsel.

Efter att Rödbjörn, Fulke och Tjorm eller vad de nu kunde tänkas heta hade sålt slut på vinet och om de varit muslimer kanske skämts lite över vad de såg närmade sig utifrån havet en enorm båt. De hade aldrig sett en så stor båt och kunde inte se hur den skulle kunna lägga till. När den sedermera halade seglet fick de se något som några av de inte för onyktra uppe i gränderna kunde vittna om under en kort tid. Det stora fartyget började lätta från vattenytan. Det var inte en båt med åror utan tycktes förlita sig på ett par enorma svanvingar. De flaxade till och båten flög snabbt rakt in i hamnen och lade sig rakt ovanpå den vinlastade båten. Vikingarna som var kvar i båten hann inte undan och blev begravda mellan svanbåten och tomma vintunnor.

Ur båten klev nu en enorm krigare med långt skägg och ett stort spjut som var så långt att när han sänkte det slog omkull flera fylltrattar framför honom. Han stack spjutet genom kragen på fyra män och gick med några enorma steg upp på kullen söder om staden.

Männen som var fulla led inte fruktansvärt men skulle när de nyktrade till ha några tecken av guld i nackarna. Men det var inte det mest iögonfallande. När de vaknade till där de blivit upphängda som fiskar i en grenklyka stod trälar, kvinnor och barn nedanför dem. De tittade upp på dem och de bad om att få komma ned.

Nej sa människorna, trälarna, barnen och kvinnorna. Vi kan inte.

Då såg de fyra männen att nedanför trädet fanns en grav med alla de män som druckit vinet. I graven fanns en spegel av silver och när de tittade i den såg de en middag i ett långhus där de åt och drack och hade det bra. Men när kameran (som det inte hette på den tiden) zoomade ut såg de att ut med väggarna låg kvinnor, barn och trälar och sov och de var mycket smala och trötta. Som i en gemensam ansträngning reste de sig upp, gick fram till bordet för att ta för sig.

När filmen i silverspegeln var slut lossnade de från trädklykan och föll ned i graven. De tittade upp och då var inga människor kvar längre. Två stora korpar blinkade med sina ögon och lät dem förstå att de snart skulle få besök igen.

De fyra männen stod i cirkel och läste guldinskriptionerna i varandras nackar. A, L, L, A, fast i runor. De hade alla fått ordet "alla" insatt i guld. De gick ned mot staden som nu var helt tom på folk. Det var som om de var de första invånarna någonsin. Ett stort lugn med en magisk dimma gjorde scenen. De gick i andakt mot några hus men ingen fanns inomhus.

Nere i hamnen var skeppen borta och ute över sjön vakade fisk.

Doften av gurka gjorde att de drog slutsatsen att nors gick till. Vikingarnas favoritfisk.

En av männen, Jabarl, visste att om sjön ligger som den gör, fisken visar sig och den doftar gurka var det inte himlen de var i.

Dumaka (hjälpande handen) sa, vi ska gå till andra sidan ön. Som jag minns det finns en bro där.

De beslöt att göra som Dumaka sa då de visste att hans omdöme var det bästa. När de gick sjöng de och när de gick kom det upp blommor. Framme vid stranden på andra sidan ön sa Chike, det är här havet måste dela på sig för att vi ska komma vidare och hitta människor.

Titta! utbrast Atuanya. Från Chikes panna gick som en stråle av ljus som förvandlades till en regnbåge som delade vattnet och de kunde gå över till fastlandet på andra sidan.

De kom på en väg av grus och längre fram fanns en busshållplats. De väntade och klev buss 311.

När de väl var framme och kunde ta tunnelbanan kom de till kulturhuset. De såg Stormen i regi av Mats Ek på statsteatern. Uppe på taket satt två enorma korpar. De bredde ut sina vingar, blinkade och erfor att det egentligen inte hänt något alls. Och nu började det igen. På plattan i spegeln låg kvinnor, barn och löneslavar och undrade när och hur livet skulle börja.