Är jag på jakt efter ett sammanhang? I en annan tid än min egen? Bär jag med mig svaren här i Paris? I detta nu, i den tomma ateljén och i det ombyggda hotel Orfila, med Strindbergs urdruckna absintbutelj och handrullade cigarettfimpar, kvarlämnade anteckningar på franska om sin kamp och det dåliga samvetet angående barnen; jag noterar oavslutade meningar, överstrukna ord. Klotter.
Rastlös fortsätter jag vidare i gatuvimlet, från Sacre Coeur kan jag blicka ut över staden, där jag en gång lämnade kvar mina pusselbitar från min ungdom, som jag saknar i mina anteckningar, meningar väntandes på att få komma till tals?
Jag slår mig ned vid ett kafébord, beställer en croissant och en cappuccino, kontrollerar min iphone, men inga meddelande. Runt mig sitter äldre herrar i slitna kavajer med sina rödvinsglas, samtala med små bokstäver. Var är damerna; i sina hem, trötta på livet som inte blev som de i ungdomen såg framför sig?

Är Marie Christine hemma nu? Jag dricker mitt kaffe och längtar efter en cigg. Funderar på att bli kvar i Paris ytterligare några dagar och flytta till ett billigare pensionat.
På rue du Luxemburg spricker himlen upp. Solen värmer. Skuggor dansar igen.

På annat håll i Paris lägger Strindberg sina fullklottrade papper åt sidan, plockar fram ett blankt Lessebo-ark, doppar pennan i bläckhornet och fortsätter skriva.


©DrZappa 2022