Kunde inte se ut genom livets fönster
som doldes av sorgens mörka flor

mitt inre rum var mörkt och tyst

oförlösta tårar hängde som frusna droppar
på ögonens fransar

satt hopkrupen i ett hörn
och tyckte att livet var meningslöst

tystnaden bröts av ett ljud utifrån
reste mig sakta upp och kikade ut

det var en koltrast som sjöng

den påminde mig om fina minnen
om vår tid tillsammans

tog ner det svarta tyget

rummet fylldes av ljus
och glädjens spröda toner

tårarna förlöstes
förvandlades till skimrande pärlor
som föll ner i saknadens skål