I dåtiden var brorsan och jag tappra barnsoldater. Stred för våra småsyskon och Mamma. Mot han som sköt oss i sank med militärisk perfektion i ställningskrig. Många år gick. Vi vann aldrig. Sårens skorpor skavde.

I nutiden blev jag problemlösare åt andra. Med mantrat, det löser sig. Mina sår begravde jag i glada miner. Tills fasaden en dag rämnade. Allt jag begravt kom upp till ytan. Det var en lättnad.

Idag är en värre tid. Mitt mantra, det löser sig, känns förbrukat. Svavelos, bränder och svart brandrök förmörkar himlen. Oskyldiga människor och barn stympas och skjuts. Bostadshus bombas till ruiner.  De som kan flyr från hemland i krig. Grymheten är total. Bilder man ser på TV tränger in i själ och hjärta.

Tankarna åker karusell. Tänk om det varit i Sverige? Varför skulle jag fått leva? Sitta kvar i trygghetens hus? Fira påsk med barn och barnbarn? Frågorna är många. Svaren få. 

Löser det sig? Och Fredens flagga får vaja i vind?