April står i sin skrud därutanför,
men en november dröjer kvar härinne.
Dovt är mitt hjärtas rum. Mörkt är mitt sinne.
Sjukdom och död mitt levnads album stör.

Fotografier är ju ofta sånt som rör
behagens glädjestunder i ens minne,
som nattvandrarens blick på torn och tinne
där månens blänk en natt fullkomlig gör.

Jag suckar. Denna vår har gjort mig mör.
Strukturen i sonettens mjuka linne
är söndertrasad. Den terzin som bör

avsluta hennes ranka blomsterpinne
gör vad den måste, lägger sig och dör.
April, april! Din stund är kommen inne!