Med all propaganda som nu basuneras ut så slår det mig att Sverige, som brukar ropa på fred, nu ropar efter mera krig, fast det är uppenbart att Ukraina lider och offren ökar i antal. Utfästelser om utländsk hjälp ifall Gotland och Åland skulle annekteras finns också med i ropet.

Nej, man skall inte bara ge sig om ens existens är satt på spel och jag sympatiserar nog ändå liiite med inbrottstjuven som springer iväg när han stulit tillräckligt. Men om han inte hade varit ohederlig så hade han inte alls varit där till att börja med.

Frågan är, vad är det verkliga primära hotet mot Sverige idag, och diskuteras detta alls i regeringen? Eller skapar regeringen "fiender" som egentligen är obetydliga hot eller ens öht existerande? Är det svaga samhället verkligen ett samhälle som kan beskydda sina äldre, kvinnor och barn eller i själva verket ett verktyg för främmande makt?

Vägen ut ur en ond situation är alltså antingen lögner och ondska eller smärtsam. Det senare, och rekommenderade, alternativet är inte gratis men riktigt. Man erkänner, ersätter, betalar, ångrar och ber om förlåtelse.

Krig om hägrande EU-medlemskap är ondska. Speciellt när kandidaten tvingas till initiationsriter som dessa i Ukraina. Att slåss över mark förstår jag bättre.

Ryssland lider också. Sverige är bara i början av en ny lång mörk vandring, men det får allmänheten veta först efter valet (som kanske blir Kossackvalet v.2.0 eller Borgfred v.3.0) då den alltmer krockar med verkligheten.

Antalet skadade poliser från "påskupploppen" är nu uppe i 183. Den motbjudande Kakan är säkert nöjd.