Något litet om att 'måla in sig i ett hörn'.
Handlar nog om hur lång tid en själv har
på sig innan en själv bör eller måste agera.

Samtidigt går tiden, saker utanför ens egen
kontroll 'bara händer' och så har en själv
ju 'tid att tänka'. Fundera på eventuella

alternativ. Hur lång tid tar det innan färgen
torkar? Hur var det nu, var det en sådan där
'levande' förnissa som det kan ta månader

innan den riktigt 'sätter sig', eller var det
en mer snabbt övergående väntan, ett par
timmar bara? Margaretha läste en thriller

av en numera död författare som skrivit en
del av sina böcker, de med detektivtema,
under pseudonym. Andra böcker, av vilka

en del varit 'vanliga' romaner, en del av
dem var mera avgjort romantiska medan
andra hade inslag av romantik.

Som en detalj bland andra, ungefär som
arbete, umgänge, fritid, resa eller väder.
Hon visste med sig att en text skulle kunna

ha ett föremål, ett djur, en plats eller
människor som 'huvudnummer'.
På det viset var en penna ganska fri

och kunde vara ömsom intensiv och laddad,
ömsom lugn och sansad i sin beskrivning av
skeenden i det berättandet.

Inte för ofta kanske, men ändå stundom,
verkade berättelsen vilja 'gå sina egna vägar'.
Ens hand får då söka hålla hårt i pennan

för att åter styra in den på 'den rätta vägen'
igen. När det hände henne, den där känslan
av att sitta vid ratten i en bil och plötsligt

'får ratten som eget liv', eller med andra ord
'att måla in sig i ett hörn' och söka som desperat
efter någon slags utväg.

Ett sätt var i och för sig att 'ge upp' och ge
berättelsen 'fria händer'. Men det var en sorts
inre kamp, som i dragkamp eller en väldigt

jämn match i något slags spel. Hon hade en
lätt ambivalent stil där, ibland kämpade hon
för att 'vinna och ta kommando', ibland 'gav

hon efter'. Det där verkade kunna ha med att
göra om hon givit sig ut på äventyr eller bara
gått och 'skrotat' hemmavid.

När hon var ute på äventyr, visste hon förstås
med sig att 'vandringslusten' fått fötter och att
hon bara måste söka tillfredställa den.

Det var förstås så med lustar,
en själv bara måste som där och då
lägga på ett extra kol just så.