När du ramlade och åkte in till sjukhuset
var jag inte beredd på alla känslor som
kom.

Vi har ett bra förhållande till varandra
men det är inte väldigt nära.
Jag tänkte inte att jag skulle känna
så mycket som jag gör.

En tomhet kom över mig och jag kände
mig naken inombords.
Min vana att tänka att "jag
kan ju prata med mamma om det"
var borta liksom.

Alla insatser som ska till nu är det
jag som ordnar. En osäkerhet
kommer över mig. Kommer det
att funka, kommer
mamma att acceptera okända
människor i sitt hem.

Jag talar med mor på förmiddagen
och vi talar om allt det nya.
Hon säger att jag har ordnat så mycket,
och tycker det är fantastiskt.

"Det kommer att gå bra mamma "
försöker jag övertyga henne. Hon verkar
faktiskt positiv.

Såå skönt känns det i min mage
av de orden.