"I som ären födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig: genom Guds levande ord, som förbliver. Ty »allt kött är såsom gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster; gräset torkar bort, och blomstret faller av, men Herrens ord förbliver evinnerligen». Och det är detta ord som har blivit förkunnat för eder såsom ett glatt budskap.” (1 Petr 1:23-25).

Petrus, driven av Gud den Helige Ande (2 Petr 1:21), skriver om dem som har återskapats genom Guds oförgängliga Ord - detta oförgängliga Ord som tillkännagavs för dem som evangelium. Det har på INTET sätt handlat om en intellektuell ansträngning eller aktivitet, ej heller minsta prestation, hos den passive mottagaren, utan allenast ett gudomligt inympande! GUD ger efter sitt behag förståelse och kunskap om sin son, Jesus Kristus, vilket har noll med mänsklig intellektuell kapacitet att skaffa. I detta är ålder och bildningsnivå hos mottagaren av denna nåd helt irrelevant.

Men här är Herman Witsius som med våldsamhet hävdar att spädbarn återskapas av NÅGOT ANNAT än Guds evangeliums oförgängliga ord:

"Fröet till pånyttfödelse är Guds ord. Ty sålunda: 1 Petr, 1:23, 'född på nytt, inte av förgänglig säd, utan av oförgänglig', av Gud, som förvandlar, för evigt; eller, "genom Guds ord, som lever och förblir för evigt." Men detta frö fungerar inte alltid på samma sätt: Ty vuxna människor föds på nytt genom att Guds ord lägger fram deras missbildning, fasa och elände i deras naturliga liv, eller snarare deras levande död; och på samma gång, förträffligheten i det andliga livet, till vilket Kristus är upphovsman, källan och mönstret; genom att också på dem påtrycka, genom de mest kraftfulla förmaningar, att de, genom att förneka alla köttsliga lustar och aptit, kan överlämna sig själva för att bli nyskapade och formade av Guds Ande... Men fallet är annorlunda med utkorade spädbarn, som är oförmögna att lära och låta sig övertalas. Om de också anses vara återskapade av ordets frö, så skall det förstås, inte av det externt framställda ordet, vilket de inte förstår, utan av sanningarna som finns i ordet, vars verkan är präglad av Helig Ande över deras sinnen, som de kommer att komma till verklig kunskap om när de växer upp, men ordet verkar effektivt i ingen om det inte är impregnerat av Andens verkan. Till den yttre världen måste läggas det inre, som inte är mindre verksamt än det Guds ord genom vilket han befallde ljuset att lysa ur mörkret” (Herman Witsius, De oeconomia foderum Dei cum hominibus, 1677. Engelsk utgåva: The Economy of the Covenants Between God and Man).

Uppenbarligen, för Witsius, så hoppade den lille Johannes Döparen av jubel i sin moders liv över det han inte förstod.

"Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig? Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv." (Luk 1:43-44; min understrykn.).

Med tanke på Witsius förakt för Ordet som tillkännages som evangelium, är det tydligt att han tror att det är möjligt för pånyttfödda personer att förbli okunniga om Guds rättfärdighet som uppenbaras i evangelium (Rom 10:1-4) tills de "kommer till den faktiska kunskapen därom när de växa upp." Ett farligt synsätt.

"Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», Han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken." (2 Kor 4:6) .

Notera Witsius ironiska användning av denna fras:

"...vilket inte är mindre verksamt än det Guds ord genom vilket han befallde ljuset att lysa ur mörkret" (Witsius).

Verkligen? Inte mindre effektivt? Vad? Genom sina svärtade ljus ser Witsius visioner av vissa pånyttfödda personer vars oförmåga till tillräcklig insikt visar sig SÅ OÖVERVINNLIG, att INTE ENS allsmäktige Guds pånyttfödande och skapande kraft kan övervinna den - ja, åtminstone inte förrän de "kommer till den faktiska kunskapen därom när de växa upp” (Witsius).

I rationalistisk anda görs med Witsius teologi pånyttfödelse och trosvisshet till mer eller mindre intellektuella övningar. Jag ger Witsius att förståndet och intellektet, som ju från mänsklig horisont förhoppnings utvecklas med åldern, skall ställas till Guds tjänst och att Gud använder detta till förståelse om allehanda ting både i Ordet och annorstädes.

Men jag köper inte att förståelsen om rättfärddiggörelsen och vem Kristus är kan läggas i det paketet. Aldrig. Det är en människa omöjligt att därom veta något om inte Gud uppenbarar det för henne, och i detta Guds verk så har mottagarens förståndsförmåga eller mognad intet med saken att skaffa. Gud behöver inte invänta en särskild tid där en kristen efter många års vandring i bästa fall skall få insikt i detta.