Hennes djupa kontroll,
hennes mjuka höjdpunkter,
konturer, nyanser.
Än är det blått, än är det guld.
Hon viker ut sig
och sträcker sig
bort från denna plats.

Jag vrider mig över jordens bågeklippa.

Ibland skulle jag vilja vara
som hennes rörelser,
som hennes resmål
och hennes sinne.
Men jag kan inte ensam
förföra mina egna
galvaniserade steg.

Jag binder fast dem och håller kursen.