'du skulle alltid
vara så
märkvärdig,
med ditt sätt att vara
med ditt sätt att föra dig',

sa hon till mig,

'som om du ägde hela världen',
sa hon,

'och fattar du inte ?
alla dina hjältar,
är ju döda,

döda för helvete,

du kommer att sitta där
ensam tillslut
med dina älskade, döda hjältar,
viskandes i dina
tomma spritflaskor

din sorgliga jävel

med din unkna
cigarettandedräkt
och dina patetiska drömmar,
med dina konstlade manér,

din skräck för ensamhet och
rädsla för normalitet
med ditt sorgliga vurmande
för all trasig romantik
och för alla sargade människor,
som om du -av alla människor-
vore bättre,

varför knullar du ens med mig ?
är det för dina döda hjältars skull,
för myten om manligheten ?

du din lilla människa,
du kunde inte stava till
homoerotiska undertoner
om du så uppfunnit alfabetet',

och hon bar min t-shirt,
när hon sa;

'de sa till dig att du
höll talet och språkets gåva
i din hand,
det kan vara det värsta de gjort mot dig,
lögnen om löftena

och jag undrar', fortsatte hon,

'vem är det då som talar sant?
när du ger upp min vän,
när du är en föredetting
inte ens en skugga
av den du kunnat bli,
vem är det då som brinner
av en rättfärdig röd låga?

det är jag din motherfucker,
det är jag'

och det var vad hon sa